Zebrornas tyranni

De tyranniska zebrorna. Den amerikanske Hall Of Fame domaren Bill Klem sa en gång i ett berömt uttalande "It ain´t nothing ´til I call it". Orden beskriver med önskvärd tydlighet hur han och andra domare ser på sin roll och vad som kommit att kallas zebrorna tyranni.

  Domarna under en match är enväldiga. En foul är en foul därför att domaren säger det, inte nödvändigvis för att reglerna säger det. Kanske måste det vara på det sättet, men frågan är ändå moraliskt intressant. De flestas rättspatos behåller sig nog intakt, eftersom vi accepterar att domarna är tillsatta för att tillämpa reglerna under en match så gott de kan. Att det sedan sker lika många "dåliga" avblåsningar som dåliga skott under en match är något som både vi  och domarna måste leva med.

  Bekymret uppstår i situationerna då domarna gör fel, d v s tar ett domslut som inte är i enlighet med reglerna. Sådant kan avgöra matcher. Den ena situationen är när domarna inte förmår eller kan tillämpa de gällande reglerna. Att inte kunna eller inte veta är den största "synden". Därför menar många att det som skiljer en bra från en dålig domare bland annat är att den förra vet och kan vad reglerna säger och hur de skall tolkas.

  Det andra  bekymmersamma situationen är när domarna inte kan avgöra, ofta beroende på den mänskliga kapaciteten är begränsad. När släppte t ex bollen skyttens hand? Var det före eller efter att slutsignalen ljöd? Oavsett när, domarna är tvungna att ta ett beslut, vare sig rätt eller fel, och här uppstår det moraliska dilemmat. Är det domarna eller reglerna som bestämmer? Är det zebrornas tyranni eller sanningen som skall avgöra matchen?

  Det finns ett antal situationer i FIBAs case-book som är "correctable errors", d v s lägen då domarna får/kan ändra ett domslut. Det finns också ett avsnitt som handlar om domarnas rättigheter och skyldigheter, och särskilt intressant är punkten om när det är lämpligt att använda teknisk utrustning för att ändra eller fastställa ett domslut.

  Domarna har den ensidiga rätten att avgöra om teknisk utrustning, t ex videouppspelning, skall användas. De kan göra det om de själva vill eller om en coach begär det ( beslutet är dock fortfarande domarnas), men bara för att avgöra när det sista skottet i varje period släppte spelarens hand, eller om skottet var för två eller tre poäng. Att använda videon för att avgöra om en viss händelse var en foul eller inte, är inte tillåtet. Efter genomförd videokontroll är det åter domarnas sak att slutligen fastställa den slutliga domen.

  Trots att zebrornas tyranni alltså består, kanske de avogt inställda kan finna en tröst i att det änså finns några viktiga situationer under en match då man kan göra en efterkontroll av ett kanske machavgörande domslut och till och med få det ändrat.

Att utnyttja massmedierna. Det har uppstått en massmedial trend på sistone. Den går ut på att först tala om att man har en nyhet och först vid ett senare tillfälle släppa ut fakta om nyheten. Den här kurragömmaleken är naturligtvis till för att man skall få större utrymme i medierna. Taktiken att utnyttja medierna har tillämpats t ex av Centerpartiet för att informera om vilka som kandiderar till posten som partiordförande, men börjar också bli vanlig i andra sammanhang. Två basketklubbar som med blandad framgång ägnat sig åt detta räv-och-rackarspel är Solna Vikings och Umeå Comets. 

  Båda klubbarna basunerade ut att man hade nya spelare på gång  och att man "inom kort" skulle återkomma med namnen. Umeå "portionerade" ut namnen ett och ett, och Solna började göra samma sak med sina tre nya importer. Inom den mediafattiga basketen kan man tycka att alla sätt att skaffa mer utrymme är bra, men det viktigaste om man skall försöka sig på att vara så fiffig är att nyheterna innehåller substans. Några riksnyheter blev ju inte av de här namnen, men säkert lyckades klubbarna öka antalet klick på sina hemsidor. Över huvud taget måste man ibland småle åt både sig själv och andra över vår entusiasm när det gäller nyheter som de flesta skulle kalla "icke-nyheter". Ibland är det så blodfattigt, att nyheten om att en bänkspelare i ett lag i basketligan dam har varit tvungen att uppsöka sjukhus, basuneras ut på den officiella siten.

  Å andra sidan är det lika vanligt med att hemlighålla och inte berätta, trots att det inte finna några objektiva skäl till det. Det finns naturligtvis lägen då det inte är lämpligt eller ens möjligt att gå ut med namnet på någon som en klubb förhandlar med, men oftast finns det ingen anledning att tjuvhålla. Om det inte vore för att man vill ha största möjliga genomslag när man trumpeterar ut nyheten.

Ett bra exempel är när Brad Dean utsågs till förbundskapten. En person jag pratade med strax innan offentliggörandet sa att han inte kunde berätta vem det var, "..för Jonte har mina kulor i ett grepp". En av de viktigaste sakerna i processen var att inte avslöja namnet i förtid, så att ett crescendo kunde byggas upp på presskonferensen. När Brad sedan klev in genom dörren efter att de samlade medierna hade hållits på halster en bra stund, var man i mål. Möjligen var det en lyckad strategi, men presskonferensen hade nog varit lika välbesökt även om namnet hade kommit ut tidigare.