Dean Olivers intressanta bok Basketball on paper är ett måste för den basketfrälste. Boken, som såvitt jag vet inte finns i svensk översättning, är inte som andra böcker om statistik. Den är skriven med både insikt och en stor portion humor, vilket gör den väldigt lättläst.
Underrubriken lyder "Rules and tools for performance analysis" och precis som den säger går han igenom ett stort antal både gamla och nya statistiska metoder och mått. Poängen med boken är att hans analyser, på stora mängder statistiska data, inte bara skall ge coacher och andra professionella aktörer, utan även den intresserade betraktaren, vidgade perspektiv och nya sätt att värdera spelare, lag och serier.
Oliver, en gång själv spelare, coach och scout, grundade för övrigt 1996 "nättidskriften" Journal of basketball studies, där forskning om basketboll regelbundet publiceras ( www.thebasketballportal.com, och gå in på fliken "publications").
Basketball on paper presenterar inte bara en uppsättning analysverktyg, utan slår också hål på ett antal myter. Ett kapitel i boken, som diskuterar returtagning, gör just det. Fler än en person har ju fått för sig att det är lättare att fånga en anfallsretur på ett trepoängsskott än på ett tvåpoängsförsök. I själva verket är det ingen större skillnad, men den differens som finns, talar emot myten. Analyser visar att anfallsspelarna tar retur på 31% av trepoängsförsöken och 33 på tvåpoängarna.
En del av mytbildningen handlar om att trepoängsreturerna blir längre och därmed oftare går över de utblockerande försvarsspelarna. Istället är verkligheten sådan att även andra skott ger långa returer. Dessutom, vid närskott har skytten ofta en bra position för returtagning, vilket i hög grad ökar chansen att få tag på bollen.
Oliver menar att returtagning måste ses som en färdighet (skill) inom basketen, inte som en del av spelet. Det är en färdighet i försvar och i anfall, och dessutom slår han fast: "Offensive rebounding improves offensive ratings. Defensive rebounding improves defensive ratings". I all enkelhet betyder det att när en spelare /ett lag, tar offensiva returer, så ökar spelarens/lagets antal poäng per spel. På motsvarande sätt så bidrar den defensiva returtagningen till att hålla nere motståndarns poäng per spel.
En annan myt i sammanhanget är att returtagning i sig vinner matcher, d v s att laget som tar mest returer oftast vinner. När en stor samling data gåtts igenom visade det sig att den enskilt viktigaste faktorn av de "normala" statistikmåtten, var skottprocenten. Laget med den bättre skottprocenten vinner 79 av 100 matcher. Tvåa på listan var den defensiva returtagningen med 75 av 100. Offensiv returtagning kom långt ner på listan. Laget som tar mest offensiva returer vinner färre än 50% av matcherna! Överraskad? Det kommer mera.
Att defensiva returer kommer tvåa på listan förklaras egentligen bara av dess höga korrelation med skottprocenten. Om lag A skjuter med hög procent och lag B med låg, så kommer lag A att ta fler defensiva returer än lag B, under förutsättning att båda lagen har samma returtagningprocent. Med även den defensiva returtagningen utraderad från "viktiga listan", måste man fråga sig: Har returtagningen någon betydelse alls för hur en match slutar?
När Oliver grävde vidare i saken beslöt han sig för att bara gå igenom matcher där lagen hade ungefär samma skottprocent. Vad skulle då ske med returtagningen? Laget som tar flest offensiva returer höjde då sin vinstprocent till 63. Den defesiva returtagningens korrelation med skottprocenten gjorde som väntat att det blev 50/50 (lagen hade ju samma skottprocent i denna undersökning). I toppen på listan när lagen har ungefär samma skottprocent hamnar istället satta straffkast och färre turnovers. Lagen som lyckades med detta vann 70 av 100 matcher.
Lärdomen, och Dean Olivers konklusion, är: Ja, returtagningen är viktig, men fakta tyder på att den inte är avgörande för hur basketmatcher slutar. Om nu någon trodde det.
Kommentarer
Uppenbart ironisk kommentar. Förmodligen missnöjd spelare från Norrköping som haft både burken och kelly eller solna.
Aulander dock bra, men upp till bevis i jämtland nu.
Jurgita är ingen bra coach.
Min upfattning är att kortare lag har större % anfallsreturer på trepoängsförsök , trots studien. Enligt mig handlar långa returer mer om aktivitet än om fysik och position, baseras dock bara på magkänsla. För övrigt är DFT den bästa spelaren landet har skådat och den mest framgångsrika coachen, så det kanske ligger något i det Till Filip skriver
Skojar du? Förutom Kelly Grant så har de coacherna du tar upp aldrig vunnit någonting som coacher ju?
Betyder det då att Jens Tillman var en bättre spelare än Paul Burke och Jurgita? Eftersom Södertälje vann? Var Peter Öqvist en bättre spelare än Kelly Grant eftersom Sundsvall slog Norrköping?
Michael Jordan skulle alltså bli världens bästa coach om han började med det enligt ditt resonemang?
På vilket sätt talar detta emot att lära av basketforskning ? Vad är din poäng?
Visst, men om båda lagen skjuter med samma procent och tar lika många returer avgör kanske antalet turnovers. Man kan göra vilka konstruktioner som helst och få olika delar av spelet till väldigt viktiga. Poängen är att artikeln visar vad som händer i verkligheten efter studium av mängder av matcher.
Man kan inte göra det så enkelt som att säga att skottprocenten avgör matcher, bara att den är den viktigaste faktorn. Som du kan se i krönikan vinner laget med den sämre skottprocenten 21 matcher av 100..
Men returtagningen påverkar ju oxå. Om 2 lag har likadan skottprocent , men de ena laget skjutit 10 skott extra för att de har tagit fler offensiva returer så har de ju x antal poäng mer.
Det är antalet satta skott som är det viktiga inte hur många man satt/missa..
RSS-flöde för kommentarer på denna post.