Ungdoms EM: Vi har mycket att lära av A-divisionen

A-EM FÖR U18-killar i Litauen, en mäktig upplevelse. Via Kastrup och Vilnius flygplats, dörr till dörr under fyra timmar till Siemens Arena. Så nära, men ändå så långt borta. Sverige kom på 15:e plats. Exakt i linje med förutsättningarna. Tycker att Bulgarien (16:e) hade sämre material, inga insidespelare och inga riktigt märkvärdiga guards eller forwards. Men om Sverige hade slagit ut Ukraina (14:e) eller Tyskland (13:e) skulle detta varit i linje med Vitrysslands skräll mot Tre Kronor i kvartsfinalen i Salt Lake City. Möjligen hade man kunnat slå Italien (12:e) i en avgörande match, eftersom turneringens leading scorer Alessandro Gentile lade av att spela när Italien var på väg ur turneringen. Men de hade Bulgarien i sin grupp och slog även Turkiet, så det får vi aldrig veta. Spanien (11:e) slog oss 95-57 i gruppspelet.
   Fantastiska insatser av Sverige i första matchen mot Tyskland, i båda matcherna mot Ukraina. Även i avgörande matchen mot Frankrike i det första gruppspelet. Överprestationer, som gav en seger, och som med vitrysk röta kanske hade kunnat ge en till. Men varför är det så, att det krävs en kombination av överprestation och röta, för att Sveriges enligt vad som sägs mycket talangfulla U18-årgång ska slå ett land som är top-14 i Europa? Well, i jämförelse med Sverige, så kan dessa 14 lag delas in i tre kategorier: 

1. De som har mycket mer talang. T ex ovan nämnda Ukraina och Tyskland. De hade potentiella NBA-spelare på position 5 (Olexiy Len, 214 cm resp Philip Neumann, 210 cm). Samt på övriga positioner över lag bättre längd, atletism och skytte. Tyskland ansågs före turneringen som en av guldfavoriterna. Även Ukraina bör vara missnöjda över att de inte spelade kvartsfinal.
2. De som kanske har mer talang, men framför allt är mycket tuffare. Ex Spanien, Frankrike (7:a). Intressant att Sverige just före EM slog dessa två länder. Men när det är på allvar, tough players rise to the occasion. Där är vi inte än.
3. De som både har mycket mer talang och är mycket tuffare. T ex Litauen (1:a), Lettland (3:a). Här har vi inte en suck, så det behöver vi inte analysera. Men som tillrest fan skulle jag gärna velat se Sverige stå upp som män mot Lettland, se killarna njuta av privilegiet att få möta ett av världens bästa länder, se dem ge allt de har. If only for the sake of it. (I stället fick jag se Davis Bertans och Janis Timma starta upp matchen med två brutala dunkar och ett Sverige som fick skälvan.)

JAG TROR ATT de flesta i Sverige förstår varför vi förlorar mot lagen av kategori 1. Vi är några cm kortare. Några kg lättare. Men här hämtar vi in. Via spelarutvecklingsplanen låter vi stora spelare spela ute på golvet. Detta ger oss längd. Via landslagsprogrammets systematiska fystester och imponerande fysio-organisation sätter vi stort fokus på fysträningen.Detta ger oss kilon. Vi minskar successivt gapet till de bättre länderna. Det gör att vi börjat avancera upp från B-divisionen.
   Jag tror inte att så många i Sverige förstår varför vi förlorar mot lagen av kategori 2. För att förstå detta, måste man se A-divisionen. Först när man ser Sverige i A-divisionen förstår man vad som skiljer våra talanger från A-divisionsspelare. Vi måste vara i A-divisionen. Så att våra spelare, coacher och övriga basketmänniskor kan ta med sig kunskapen hem.
Length comes from the genes, desire to get the ball comes from the mind.
Speed comes from the legs, quickness comes from the mind.
Conditioning comes from the cardio system, endurance comes from the mind.
Strength comes from the muscles, toughness comes from the mind.
   Jag kan fortsätta, men tror att ni fattar poängen. Om vi bara fokuserar på length, speed, conditioning och strength, och inom dessa områden utjämnar gapet till de bästa länderna, så har vi fortfarande inte ens nått halvvägs. Lagen av kategori 2 och 3 kommer att slå oss med desire, quickness, endurance och toughness. 

OLLE LUNDÉN i referatet på basket.se efter sista matchen: ”Vi behöver träna hårdare.” Jag säger: ”Vi behöver vara hårdare.” Säger vi samma sak? Ja. Till viss del. Men jag tror att det finns more to it. Här är de parametrar som jag tror är viktigast.
   Träningen: Blir vi hårdare om vi tränar hårdare? Eller är det de hårda som tränar hårt? Jag tror att det kan ligga något i det förra. Men då måste det handla om rätt träning, med rätt inramning. Vi behöver träna mycket fys. Om det gör oss tuffare. En tuff spelare lägger på tyngre och tyngre vikter. Löper snabbare och snabbare. Hoppar högre och högre. En tuff spelare kör igenom sitt fysprogram på kortast möjliga tid, så att han hinner träna annat också. Vi behöver träna fys, men vi måste ställa krav på att spelarna visar upp resultat. Att det gör dem tuffa. Annars är det bortkastad tid.
   Urvalet: Jag drar till med ett hypotetiskt tankeexperiment. Över hela EM-turneringen hade Samir Ali mer speltid än Billy Magarity. Med all rätt. Samir tillförde betydligt mer än vad Billy gjorde. Och om vi går tillbaka till U15-U16 uttagningarna, så är jag rätt säker på att vi hade kunnat hitta flera Samir Ali. Fler spelare av en typ som faktiskt tillförde mer än Billy Magarity, som är fullständigt unik i svensk basket. Med andra ord så skulle det alltså ha förbättrat Sveriges resultat, d v s om Billys speltid i stället skulle ha givits till Samir Ali 2, som cuttades för några år sedan. Och kanske skulle det även ha givit oss en NBA-spelare.I den stund som Billy insåg att om han vill spela i landslaget, så måste han vara exakt lika tuff som Samir, Samir 2 och alla andra som är beredda att göra precis allt för att dra på sig det blågula matchstället. Missförstå mig rätt, vi ska inte cutta våra största talanger. Men vi ska inte heller vara starstruck och belöna dem bara för vad de är, i stället för vad de gör. Det är en delikat balansgång.
   Rekryteringen: När jag läste psykologi fick jag lära mig att en människas personlighet är fastställd i 5-årsåldern. Att de grundläggande instinkterna som styr vårt beteende, i stort sett inte ändras efter detta. Vilket innebär, att om vi vill ha spelare som lever för att tävla mot de bästa, så måste få med oss dessa när vi startar upp våra lag. Oftast i 8-9 årsåldern. Idag tror jag inte att vi lyckas med det. Våra konkurrenter, t ex fotboll och hockey, drar oftast igång sin verksamhet några år före oss. Med andra ord, när de lokala basketklubbarna rekryterar, är idrottskidsen redan bokade. Vi får slasken. Därför måste vi jobba hårdare med rekrytering. Vi måste ut i skolorna, hålla gympalektioner och skolturneringar. Vi måste träffa idrottskidsen och prata direkt till dem. Och vi kan inte bjuda in dem till mys. En basketträning, även för nybörjarkids, måste vara tävling, intensitet och svett. Men att jobba med rekrytering, är det inte lite väl långsiktig satsning, för att påverka vårt resultat i U18-EM? Det är 9 år. Och guess what, Per Källman har statistik och historiska data, som visar att det tar exakt 9 år från en framgång i juniorålder, till en motsvarande framgång på seniornivå. Det är den tid en förändring behöver för att verka. 

VI BÖRJAR NU uppnå framgångar i juniorålder. U18-killarna har nyss spelat A-divisionen. Förhoppningsvis vinner de B-divisionen igen nästa sommar. U20-killarna är klara för A-divisionen. Vad kan vi vänta oss av dessa framöver? Här är vad jag uppfattade av de svenska spelarnas insatser.
   Olle Lundén i det ovan nämnda referatet: ”Jonathan Person är A-division.” Håller helt med. Jonathan Person skulle förmodligen ha startat i de flesta lagen. Hans styrka är hans jämnhet. På den här nivån kunde man inte uppfatta några flaws i hans spel. Men han är inte en spelare som vinner matcherna åt Sverige. Det är inte så det fungerar. Jonte är en mycket stabil point guard, han gör sina 12 poäng, 6 returer och 4 assist, och han ger de andra spelarna möjlighet att spela sitt spel. Det kommer ta honom långt. Definitivt A-division.
   Marcus Eriksson och Viktor Gaddefors kan bli A-division. Eller bättre. Här finns potentialen som kanske, kanske en dag bringar seniorframgångar till Sverige. Ingen i turneringen sköt mer än Marcus Eriksson, men alla lag hade spelare som sköt lika bra. Och som dessutom tillförde penetreringar, bollbehandling, returtagning eller annat. Marcus är inte där än. Han har en fantastisk touch, men med en release som är lite för låg och lite för långsam, för att kunna upprätthålla procenten när han blir contested. Han har två vägar att gå. Antingen utvecklar han sitt skott, och blir en knockdown shooter även mot tufft försvar. Eller så utvecklar han resten av sitt spel, och blir en lång playmaker på position 2-3. Jag tror på det senare. Marcus har en kropp som kommer växa ytterligare en bit och som snart kommer börja respondera på fysträning. Han har en spelintelligens på mycket hög nivå. Kanske kan han gå båda vägarna. Watch out.
   Om man följt Viktor Gaddefors tillväxt den senaste tiden, i fråga om längd och explosivitet, så kan man känna sig ganska trygg i att denna inte kommer avstanna än på ett tag. Det kommer att bli mäktigt. Viktor ser ut som en sådan som bygger upp sin explosivitet i gymmet. En av de hårda. Någon kallade honom ”Evil Brother”. Och så spelar han. Han är en av de som gillar att möta de bästa. Han dunkar på dem om han får chansen. Han tror att han är en av dem. Vilket skapar problem. Han försöker göra för mycket, han forcerar och han blir frustrerad. Coach blir tvungen att byta ut honom. Han liter inte på sitt skott, och försöker ta den till korgen hela tiden. Men det är lugnt, Viktor. Din tid kommer. Du behöver bygga upp ett trepoängsskott, men i övrigt tillför du exakt det som vi behöver. Och du kommer lära dig att dosera det rätt.
   Samir Ali var A-division. Femma i hela turneringen i offensiva returer. Elva i steals. Fick mer speltid allt eftersom han vann coachernas förtroende. Och han njöt av det. I ledning 79-76 med sju sekunder kvar kom han och Jonte 2 mot 1 mot en av Ukrainas big guys. Jonte lade över bollen, och Samir hade kunnat dribbla ut den till sidan, slänga upp den i luften och kasta sig in i TV-puckshögen. Men Samir gick upp och scorade en finger-roll över killen. Kanske inte det smartaste beslutet. Men ingen annan i Sverige skulle gjort det med samma iver, ens om det varit matchens första posession. Problemet här ligger på ett annat plan. Samir är 198 cm, inte märkvärdigt explosiv och spelar position 4. Hur mycket han än vill, så kommer det inte att vara A-division i U20. Men Samir, jag hoppas på dig. Och jag hoppas på coacherna i Luleå. Jag hoppas att du lägger ner ett helvetes jobb, för att lära dig spela position 3. Och att du då belönas med LF Norrbotten-speltid på denna position. Då kanske du kan ge U20 lika mycket energi som du gav U18.
   Sebastian Norman och Billy Magarity är inte redo för A-division. Precis som de flesta andra lagen spelade Sverige med två insidespelare. Insidespelare borde de dock inte kallas, eftersom i basket idag gör dessa så mycket mer än att bara spela inside. ”Screensättare” kanske är ett bättre ord. Men i vilket fall, när bollen hamnade inside fick Sverige problem. På den här nivån är det standard, att en penetrering och dish till en 4:a eller 5:a i tresekundersområdet följs av en fet dunk. I Sveriges fall blev det missade layups. Sebbe 2P FG: 25,5%, Billy: 36,0%. Samir och Jonte tog fler returer än båda två. Och i defense: för sena reaktioner. Hjälproteringar, andraroteringar, utblockeringar. Inte tillräckligt på alerten. Inte tillräckligt tränade för vad som krävs i A-divisionen. Jag var TV-kommentator på Mitticupens U18-final, Norrköping vs Fredrika Bremer. Och jag blev starstruck. Efter första quartern ropade jag ut: ”Finns det något sätt man kan göra mål på, som Billy Magarity hittills inte har visat upp?” Men, read my lips, frågan som alla som jobbar med talanger bör ställa sig är: ”Hur kommer han eller hon att agera, när ställd öga mot öga med likvärdig talang?” Man kan inte bedöma Billy på en match i Mitticupen. Lika lite som man kan bedöma Jonas Valanciunas på en match i U18-EM. Men Billy, du är good enough for Biella. Ta med dig erfarenheten från A-divisionen. Med denna så förstår du att den träning du kommer att få är exakt den som du behöver.
   Charles Barton är bra nära A-division. Han har ok fys, ok skills, han kan stänka i big shots och han kan passa bollen. Men framför allt så har han confidence. Han vet att han kan slå vem som helst ur dribbling, och att ingen kommer ta bollen ifrån honom. Den guard som darrar i A-divisionen är uppäten. Charles kommer aldrig att darra. Han kommer ibland att fatta för långsamt beslut när han får en kick-out eller en extrapass, så att ett övertag går förlorat. Och han kommer ibland att penetrera in i marker där det inte finns något byte. Men han är fullt kapabel att leda ett lag.
   Stefan Nguyen skadade knät tidigt i turneringen. Jag vet inte hur mycket det påverkade honom. Jag kan tänka mig att de flesta skulle känna tveksamhet inför ansvaret att bryta ner ett A-divisionsförsvar, på ett och ett halvt ben. Om så var fallet så förstår jag dig Stefan. Om så inte var fallet, du har mäktig speed, grymma skills och bra blick för spelet. Du är en pest att möta i försvar. Nästa gång, ge dem allt du har.
   Elias Desport gjorde en bra turnering. Fick speltid både på position 3 och 4, och fick en hel del speltid i slutet av tuffa matcher. I A-divisionen är han undersized som 4:a, underskilled som 3:a, men ändå en spelare som gör ett bra jobb i det tysta. Med Elias som 4:a och Samir som 5:a gjorde Sverige rycket som dödade Bulgarien i det första mötet.
   Valiant Hed-Taqi, Max Berg och Tobias Borg spelade för lite för att få adekvata omdömen. Men jag hoppas att de har blodad tand för att få mer av kakan nästa gång. 

Själv har jag blodad tand, för att få se A-divisionen även nästa år. Tack för det, U20. Ryktet säger att det kommer gå i Litauen igen. För er som gillar basket, se till att ni bokar resan. En bättre semester kan ni inte få.

Axel Wallin har tidigare coachat bland annat Skurus damer i Basketettan, Herrar U18 och U16 i BG Karlsruhe i Tyskland, samt varit assisterande coach för Damer U20- och U18-landslagen. Säsongen som gick var han coach för Stockholms Stadslag HU16, utbildare på Grund- och Steg 1-kurser, och höll föreläsningar, men coachade inget lag i seriesystemet. Nu blir det ändring på det. Axel har flyttat till Lund, där han ska coacha Eos herrar i södra ettan. Det ser han väldigt mycket fram emot. Till vardags är Axel civilingenjör och arbetar med krisberedskap och riskhantering på AstraZeneca, ett jobb som han gillar skarpt och hade förmånen att få behålla trots flytten tack vare att företaget har en anläggning också i Lund. Som sina tre favoriter den här gången väljer Axel tre fördelar med att bo i Lund (jämfört med Stockholmstrakten). 

1. Eoshallen.
   Förbi är alla timmar man tillbringat i kommunala bokningssystem.
2. Närheten till jobbet.
   Förbi är alla timmar man packat och stuvat i portföljen.
3. Biken.
   Förbi är alla timmar man bränt i bilköer.

AXEL WALLIN
ax_w@hotmail.com