När jag ibland joggar på strandpromenaden längs Årstaviken och det varit snöfritt har det hänt att Agnes Nordström susat förbi på sin cykel. Hon trampar på i ett ganska bra tempo på väg till 08-träningen i Fryshuset. Blicken är fokuserad och beslutsam. Nu ska det göras ett pass igen, ett av många, på vägen mot det hägrande målet, att vinna SM-guldet. Jag vet inte riktigt vilka umbäranden som 08-tjejerna får utstå i jakten på titeln, men hela laget utstrålar en beslutsamhet, ungefär som den som lyser i Agnes ögon när hon svischar förbi. De verkar vilja göra det som krävs och offra det som behövs för att uppnå det de vill.
DET ÄR SLUTSPELSTIDER och agnarna ska sållas från vetet. Det är nu allt slit under månader och kanske år ska ge resultat. Det hänger inte bara på träningsmängd och försakelser, men det går inte heller utan det. Alla vet vad som krävs för att nå toppen och vilka uppoffringar som krävs på vägen. Det är många som är beredda att försöka, i och för sig i olika grad, men ändå. Andra vill inte alls. En coach jag pratade med nyligen sa att han till nästa säsong ska ställa en av sina spelare utanför laget. Anledningen är att spelaren, som är en stor talang, inte är beredd att jobba, träna och lägga ner det som krävs för att bli en av de bästa. Coachen vet att spelaren skulle kunna det, men står inte ut med att se någon kasta bort sin talang på det sättet. Kanske är det rätt beslut, för även om alla som försöker, inte når toppen, så går det inte om man inte försöker. Om man inte är beredd att utsätta sig för umbäranden.
EN GÅNG HÖRDE JAG en person som heter Oskar Kihlborg berätta om sina umbäranden. Han och kompisen Mikael Reutersvärd, som för övrigt tragiskt gick bort nyligen, hade bestämt sig för att bli de första svenskarna att bestiga Mount Everest. För att nå möjligheten fick de under 5-6 år av sitt liv offra allt som hade med ett normalt liv att göra och tillämpa en kadaverdisciplin i sina förberedelser, inte minst vad gäller träning och kost. Och en dag fick de chansen. De båda hade då lämnat resten av expeditionen bakom sig och låg i sitt lilla tält på 8600 meters höjd, med drygt 200 meter kvar till toppen och inväntade att vädret skulle bli gynnsamt för att kunna göra attacken mot toppen. På den höjden är luften så tunn att det tar en kvart att knyta skorna för att inte tala om den tid som krävs för ta sig 200 meter uppåt. Det är en nästan omänsklig uppgift. När vädret blev bra började de sin mödosamma vandring. När 150 meter återstår från den sidan av berget som de hade valt, leder en smal stig till toppen med plats för bara en person. Kihlborg var totalt utpumpad när han nådde början på stigen. Han satte sig ner och sa till sin kamrat att han skulle ge upp. Han kunde inte offra mer trots att han var så nära att han såg toppen. Reutersvärd fortsatte ensam och blev förste att nå toppen på världens högsta berg. Dagen var 11 maj 1990. När Kihlborg hade suttit ett par timmar och väntat bestämde han sig för att pröva på nytt. Han tog sikte på en sten eller något annat, kanske 10 meter framåt, släpade sig dit på kanske 15-20 minuter, satte sig ner, tog ett nytt mål och så vidare. När han efter ett par timmar är mitt på stigen och har kanske 75 meter kvar möts han av en annan expedition som bestigit berget från en annan sida men valt stigen för att ta sig ner. Kihlborg hade inget annat val än att backa ner till början på stigen, släppa förbi de nedstigande och börja sin mödosamma vandring uppåt igen. Till slut nådde även Kihlborg toppen och drömmen blev sann. Tala om umbäranden.
Får de här vara med om ögonblicket då det gäller? Foto: Andreas Aldrin
DET FINNS DE SOM förklarar hela nationers framgångar på idrottsarenorna med de umbäranden som landets befolkning fått utstå. Norge har tagits som ett sådant exempel mot bakgrund av deras exempellösa framgångar i olympiska vinterspel. I en bok som heter "We die alone", skriven av David Howarth, berättas den sanna historien om norrmannen Jan Balsrud som ett exempel på umbäranden som kan prägla en hel nations attityd. Balsrud befann sig under andra världskriget utomlands, men begav sig tillbaka till hemlandet för att delta i motståndsrörelsen, men båten de kom i besköts av tyskarna, sänktes och Balsrud lyckades som ende överlevande ta sig i land, simmandes bland isflaken, med kulorna vinande omkring sig. Resten av historien handlar om hur han under många månader som en jagad man lyckades ta sig över gränsen till Sverige under de mest ofattbara omständigheter. Några samer släpade honom, mer död än levande, på bår den sista biten över gränsen. På sin färd, hade han hunnit simma genom flera iskalla sund, vandra veckovis i närmast hallucinatorsikt tillstånd över fjäll efter fjäll, fått kallbrand, svultit, skurit av flera av sina tår för att rädda fötterna med mera. Man förstår att ett folk som kan utsätta sig för allt sådant också kan träna kopiöst och pina sig till utmattningens gräns under en femmil på skidor.
ÄVEN OM VÅRA baskethjältar inte behöver utstå sådana umbäranden som Kihlborg och Balsrud finns det ändå en del att lära av de båda historierna. Den viktigaste saken är vad man som individ är beredd att göra när det avgörande ögonblicket är inne. Ett av de fyra finallagen som ska göra upp om mästerskapet i våra båda basketligor är klart och snart vet vi också vilka de tre andra blir. Alla har säkerligen förberett sig på ett så bra sätt som möjligt. Många har lagt ner enorma mängder tid, jobbat stenhårt och gjort uppoffringar på vägen, men tyvärr räcker det inte. Fallet med Oskar Kihlborg visar att att allt det man gjort på vägen i form av förberedelser är nödvändigt, men inte avgörande. Det är när man står där på berget, med toppen inom synhåll, som är själva ögonblicket. Det är då, när man ska uppbåda allt det sista, det är då det verkligen gäller. Vilka kommer att göra den uppoffringen och vilka inte?
