Nyligen bestämde sig Örebro för att avstå spel i södra damettan och nu har även Nässjö meddelat att man drar sig ur. Serien blir därmed åter haltande och ryckig för de tio lag som ändå deltar. Matcherna blir färre och perioderna mellan dem längre. Samtidigt innebär tiolagsserien att en dålig säsong inte får några konsekvenser. Inget av lagen riskerar att hamna i ett nedflyttningskval.
Spelarbrist var vad Örebro hänvisade till när man drog sig ur, och samma sak är det för Nässjö. Klubben har tappat flera spelare och det blev helt uppenbart att något var i görningen när tre av spelarna i lagets förstafemma nyligen bytte klubb. Två spelare gick till Helsingborg och den tredje, Hanna Holgersson, sägs landa i Brahe. Nässjö har hört till de lag som varit mest beroende av sin förstauppställning och när klubben insåg att man inte kunde rekrytera nya för att fylla ut deras plats fanns det ingen idé att ens försöka.
-Vi har tappat många spelare och inte kunnat fylla på med ersättare, säger Ulf Classon, styrelsemedlem och senioransvarig i Nässjö. Det är därför vi drar oss ur. De som finns kvar i laget är mestadels juniorer, som förra säsongen endast gjorde korta inhopp i basketettan. Vi har därför gjort bedömningen att de utvecklas bäst genom spel i division 2, säger Classon.
Att starta om i tvåan är alltså det som gäller för Nässjö, liksom för övrigt för alla lag som dragit sig ur (eller kastats ur) Damligan eller ettan. Det kan naturligtvis vara vettigt att "börja på nytt", men vad händer sedan? Det finns ingen garanti att lag som Örebro, Nässjö, Eskilstuna, Jämtland och Sundvsall, när de "är tillbaka", inte hamnar i samma ekorrhjul som tidigare. Det finns väl inget som direkt tyder på att spelartillgången i i damernas förbundsserier kommer att öka de närmaste åren. Vad ska lagen då göra när de har etablerat sig igen. Kämpa på ändå? Börja köpa på sig spelare och riskera ekonomin? Eller dra sig ur igen?
Att flera lag under det senaste året fått ge upp sina platser i förbundsserierna är naturligtvis illavarslande. Att de drar sig ur är däremot inte en kur mot problemet, utan ett symptom på sjukdomen, vars orsaker är oförmåga att rekrytera och utveckla spelare, problemet att behålla tjejer inom idrotten efter tonåren och bristande ekonomiska resurser i sporten. Det senare är i sig inget problem för den som har vett att rätta mun efter matsäcken, men blir det för dem som inte kan hålla i stålarna.






Kommentarer
Inte många föreningar som kan "täcka upp" med egna produkter år efter år. Om man inte har ett BG i närheten...
Att minska antalet lag i Damligan är inte ngn lösning på problemet. Aldrig bra att tvinga ner lag i lägre division.
Tror dock på regionala serier innan jul som kunde toppas upp efter nyår. Får vi med Danmark och Finland på ett dylikt koncept kunde vi få ett mer optimalt system.
RSS-flöde för kommentarer på denna post.