DEN FÖRNÄMLIGA fristående kolumnisten i DN, Lena Andersson, levererade häromdagen en rejäl salva mot idrotten i allmänhet och lagidrott i synnerhet. I ledarartikeln beskrivs idrott som desperationens väg, en utväg för personer som inte har möjligheter att göra en stimulerande civil karriär. Andersson menar att arbetarbarn borde ägna alla timmar som de spenderar på elitidrott på studier istället. Bildade människor skulle aldrig låta sina barn få benen avsparkade och korsbanden söndertrasade i det lotteri som sållar spelare till världseliten. På sin höjd skulle de ägna sig åt någon individuell idrott och bara lite på skoj i sin ungdom: Värst är lagidrotterna enligt Andersson. "Lagidrotter ses som en metafor för fina saker; samarbete, sammanhållning, solidaritet, delad glädje och sorg, behovet av olika sorter i en grupp. Det är en rosig dröm. Verkligheten är mer brutal. Lagidrotten är metafor för krig. Och underkastelse under ledaren".
Det är ord och inga visor som levereras i texten och det tar inte slut där. Andersson fortsätter: "De kollektiva krigsidrotterna befordrar inte bara underkastelse, utan ännu mer ett extremt särartstänkande i synen på kön. De är kort sagt antifeministiska. I sporter som friidrott, orientering, skidåkning, skidskytte, simning vore det otänkbart att ha helt separata världsmästerskap för män och kvinnor. Och skilda OS vore absurt. Men i de stora lagidrotterna skulle allt annat än fullständig åtskilnnad få ett hånskratt till svar".
Det finns säkert många som skulle vilja ge en rejäl salva tillbaka till Lena Andersson. Själv tycker jag, så mycket idrottsälskare jag är, att det är uppfriskande att läsa ett sådant inlägg. Det skadar inte någon att stanna upp en stund, försöka vidga sitt tunnelseende och få perspektiv på saker och ting. Invändningar kan man naturligtvis också ha. Vad gäller antifeminismen har hon i delar rätt, men i sanningens namn finns det också individuella idrotter där verksamheten är "tvåkönad". Golf är ett sådant exempel. Annars är det lätt att hålla med om att separationen mellan manliga och kvinnliga idrotter i stora mästerskap inte på något sätt bidrar till ökad jämställdhet.
Vad gäller underkastelse under ledaren (coachen) tycker jag att Andersson är rätt på pudelns kärna. Själv har jag också skrivit om det förr. Hur många är inte de coacher som tror att de "måste" upprätthålla bilden av allvetande och allsmäktige ledaren, den som har alla svaren och alla lösningarna. Bombastiskt skriker de ut sina order och tillrättavisningar. Trots att det t ex i ett basketlag finns 12 spelare som begriper spelet lika bra som personen vid linjen. Problemet, som jag ser det, är att det, i alla fall inte i elitidrotten, finns plats för coacher som vågar/får släppa ifrån sig delar av makten och ta tillvara den potential som finns i hela gruppen.
FARSEN SUNDSVALL SAINTS fortsätter, trots att det sedan länge är klart att klubben är utesluten ur förbundet och utkastad ur Damligan. För några dagar sedan skulle det hållas konkursförhandlingar i tingsrätten, men de fick ställas in. Skälet var att ingen i föreningen hade gått att nå för en delgivning och därmed inte kunnat kallas till förhandlingarna i rätten. Klubbchefens telefon är avstängd och på föreningens nummer möts man av en telefonsvarare som säger att numret har upphört och hänvisning saknas. Ingen vet när förhandlingarna kan återupptas och under tiden väntar fordringsägarna, med spelare och ledare i spetsen, på att få ut sina sekiner ur dödsboet. Det kommer de naturligtvis inte att få. Att klubben gått under jorden är inget understatement. Det är kanske mer sant att den gått i graven.
När vi så här efteråt summerar fallet Sundsvall Saints kan man naturligtvis tycka att förbundet gjorde alldeles rätt som till slut ingrep och gjorde vad de måste göra. En bitter smolk i bägaren är ändå att det tog alldeles för länge. Fuskverksamheten pågick under alldeles för många år och det dystra är att alldeles för många som skött sina kort rätt har drabbats alltför länge av oegentligheterna i Sundsvall.
NÄST SIST vill jag sätta en (möjligen temporär) punkt i diskussionen kring ändringen av 3.11 i Tävlingsbestämmelserna, den som handlar om att elever på våra RBG i fortsättningen får representera en annan klubb (än RBG-klubben) när som helst under studietiden. För mig och många andra lämnar den här saken en fadd eftersmak i munnen, även om det inte går att säga om ändringen var rätt att göra eller inte. Anledningen är naturligtvis att vi inser att det egentligen handlar om status, prestige, resurser och bidrag, medan det ges sken av att skälen är sportsliga. Det är de inte. Att de bästa spelarna på RBG är "för bra för division 1" är nämligen inte riktigt sant. Om det vore sant skulle de vara dominanta i division 1. Det är de inte. Långt därifrån. Varken i södra eller norra damettan.
TILL SIST borde jag kanske ändå ta upp något positivt, för dagens krönika har väl varit övervägande kritisk. Då får det bli det glädjande beskedet att två av våra damlandslagsspelare och nyblivna svenska mästarinnor, Martina Stålvant och Agnes Nordström, till hösten blir professionella basketspelare. Inte bara det, de blir det i den spanska förstadivisionen och dessutom i klimatparadiset Gran Canaria. Vi andra är inte ett dugg avundsjuka. Tänk bara på de underbara vintrar vi kan ha, som den senaste t ex. Agnes uttryckte sina känslor inför flytten på ett så bra sätt: "Det ska bli så d-a nice". Grattis och lycka till.
