Den gyllene skräpkorgen?

Det hände sig nyligen att en svensk elitklubb blev kontaktad av förbundet. Klubben fick höra att de hade en oreglerad skuld till SBBF och att licensen för deras utländska spelare riskerade att dras in. Skulden var inte ens i basketsammanhang att betrakta som astronomisk. Den handlade om ca 12.000 kronor och var två månader förfallen. Till saken hör att just den här föreningen är en av de mest skötsamma och ganska snart blev det uppenbart att något inte stämde. Mycket riktigt visade det sig att föreningen hade betalt räkningen i rätt tid och felet lokaliserades till en felkontering eller något liknande i förbundets kundreskontra.

  Även om händelsen rörde upp känslorna i föreningen har de inget intresse av att skapa något rabalder med anledning av det inträffade och det är heller inte meningen med de här raderna. Mänskliga misstag är vanliga i administrativa processer. Givetvis var det tråkigt att just den här föreningen oförskyllt blev utpekad, men det intressanta är egentligen att förbundet agerar så pass tidigt, på en så förhållandevis liten skuld och mot en förening som inte har en historia av ekonomisk misshushållning. Är det en ny form av aktivitet vi ser från förbundshåll i enlighet med § 5.1 i Tävlingsbestämmelserna, den som lyder "Oreglerade skulder till SBBF och/eller BDF kan medföra att licens för utländska spelare ej utfärdas"? Jag tror att de flesta välkomnar en sådan strategiändring, d v s att man på ett tidigt stadium agerar mot föreningar som inte sköter sin ekonomi och låter skulderna växa, med de medel som står till förfogande. Att riskera bli av med sina utländska spelare är ett hot som biter bra och som nog sänder kalla kårar längs ryggraden hos många klubbledare.

  Enligt uppgifter som inte är bekräftade har svenska basketföreningar i dagsläget sammanlagt oreglerade skulder till förbundet motsvarande ett belopp som är närmare en miljon än en halv. Om uppgifterna stämmer kan man anta, att det i så fall handlade om ett flertal klubbar med större skulder än drygt 10.000, och att flera föreningar redan har fått, eller kommer att få, samma beska besked som den förening som den här krönikan handlar om.

Många har läst och noterat de synpunkter som Pontus Frivold framförde i den artikel som är publicerad här intill. Den glade gamängen Frivold argumenterar med sedvanlig hetta och entusiasm för sin sak. Inget konstigt med det. Pontus noterar tydligt att han inte delar min uppfattning om importer kontra svenska spelare i våra elitlag, men också, i likhet med många andra, att det jag skriver alltför ofta är kritiskt och har en negativ ton. Vad gäller importerna kan man väl konstatera att den linje som Pontus pläderar för är den förhärskande uppfattningen hos de som bestämmer, den som innebär att lagen får ha hur många utländska spelare som helst, dock högst två icke-europeiska. Den linjen har ju gällt länge, och måste man väl anta, förväntas leda till att sporten blir stor och etablerad, samt skapa stora framgångar för svensk basket. Vi andra som tycker lite annorlunda kan inte göra så mycket åt saken annat än att framföra avvikande uppfattningar. Istället är det så att de som har skapat och vidmakthåller det nuvarande systemet därmed har ansvaret för att det går som det är tänkt. Framtiden kommer att utvisa om vi valde rätt väg eller om vi möjligen trampade i klaveret.

  Synpunkten att vi borde bara skriva positiva saker om basketen (även om de är negativa antar jag), skall jag inte orda så mycket om. Jag har tidigare skrivit om vikten av att ta upp saker som inte är bra som en förutsättning för att skapa utveckling. De som inte förstår det går knappast att övertyga. Istället kan man dra en parallell till den italienska mentaliteten som en illustration. Lika entusiastiska och euforiska som den italienska idrottspubliken och deras medier kan vara, lika hjärtlöst och kritiskt kan de uppträda när idrottsvärldens aktörer inte lever upp till förväntningarna. Bland italienska fotbollssupportrar arrangeras regelbundet en omröstning om vem som skall få priset som ingen vill ha, "Den gyllene soptunnan". Priset går till ligans sämste spelare och stackars Adriano fick nyligen priset för tredje gången. Tala om att vara kritisk, men samtidigt med en rejäl dos humor. Kanske har vi något att lära av italienarna. Varför inte instifta ett sådant pris inom basketen? Ett namnförslag: "Den gyllene skräpkorgen".