Sammanfattande intryck från HU 20-EM i Bilbao

På plats i Bilbao träffade jag på ett gäng coacher från Blackeberg. De gör det enkelt för sig. Varje sommar åker de och kollar på HU20-EM. Som de sade: ”I år är det en bonus att Sverige är med.” EM för Herrar U20 är en mycket bra basketturnering. En turnering där Sverige numera hör hemma. 

Lite kort om Sveriges resultat: nionde plats av 16 lag. Vinster mot lag som Grekland, Kroatien, Slovenien och Ukraina. Total poängskillnad +2; tar man bort matchen mot Frankrike, poängskillnad i snitt +3,7 per match. Exempel på lag som hamnade efter Sverige i turneringen: Serbien, Litauen, Grekland, Kroatien. 

  Förluster med 2 poäng vardera mot Lettland, Montenegro och Ryssland. Samtliga avgjordes i matchens sista sekund. Mot Lettland: buzzerbeater tip-hook. Mot Ryssland: Czerapowicz drive till korgen, mycket kontakt, layup ring-ut. Så nära var Sverige att spela om plats 1-8. Enda matchen där Sverige inte vann eller sköt för vinst i slutminuten var mot Frankrike. Frankrike var förmodligen turneringens bästa lag. Men när man vunnit 7 matcher i rad med 10-30 poäng är det svårt att spela en match som helt plötsligt är jämn. Och där dessutom allt stämmer för motståndarna. I det här fallet handlade det om semifinalen mot Italien. (Och av samma skäl mycket imponerande av våra U20-Damer att vinna sin semifinal mot Grekland.) 

  Sammanfattningsvis: resultatet i HU20-EM var en stor framgång för Sverige. Mycket nära en stor sensation. Men kanske att killarna skulle velat spela om turneringen. Så som de utvecklades för varje match kunde de nog känna att om de gått in i turneringen med denna erfarenhet så hade semifinal varit inom räckhåll. Med en niondeplats är Sverige etablerade i A-divisionen i Herrar-U20. Men det var inte första gången vi spelade där. För ett år sedan följde jag våra U18-Herrar i A-divisionen i Vilnius. De kom på 15:e plats. Efteråt skrev jag att vi har mycket att lära av A-divisionen. 

Jag vill lyfta fram de tre spelare som medverkade både i Vilnius och Bilbao. Det var nämligen imponerande att se deras utveckling:

  Viktor Gaddefors är, och kommer förhoppningsvis alltid att vara, samma spelare. Men han har blivit bra mycket bättre. Jämför lite av hans stats från förra året. Minuter: 23,1 – 31,3. Poäng: 9,2 – 13,4. FG%: 34,4 – 53,8. Skillnaden i skottprocent är skillnaden mellan en talang som visar lite glimtar och en landslagsveteran som tar laget på sina axlar. En spelare som anpassar sig till systemet, fattar rätt beslut och skjuter i de viktiga bollarna. Dessutom: Viktor gjorde mellan 10 och 19 poäng i varje match. Evil Brother har blivit Mr Consistent. (Inte menat att ändra smeknamnet.) 

  Näste veteran från Vilnius: Charles Barton. Även här en statistikjämförelse. 2P FG%: 28,0 – 60,6. CB4 hade samma roll som i Vilnius: backup pointguard. Då gjorde han det oväntat bra, nu var han fantastisk. Han har förstasteget, han har blicken och han har styrkan att avsluta. Men över allt annat har han självförtroende. Challes självförtroende borde vara avhandlingsmaterial för landets idrottspsykologer. Hur tänker han inför en match? Inför ett byte? När han som spelat i Basketettan ska matcha upp mot världsspelare? Efter ett missat skott eller en turnover? Efter tolv minuter på bänken och Sverige har momentet emot sig? Han agerar på exakt samma sätt, gång på gång, oavsett situation. Han attackerar korgen som vore han bäst på plan. Rollen som backup pointguard är förmodligen den mentalt tuffaste i basket. Om vi kunde lära ut till alla våra landslagsspelare att tänka och agera som Challe... Det brukar sägas att på U20-nivå kan man inte gå från Basketettan till att spela EM. Vad är det som gör att Charles Barton lyckas? Finns det andra spelare med samma egenskap, som inte får chansen i landslaget (för att de spelat i BE)? 

  Den tredje spelaren som gjorde sitt andra A-EM var Sebastian Norman. Vi fortsätter med tema statistik. 2P FG%: 25,5 – 50,0. Sebbe var backup till Carl Engström på position 5, och var klart stabil i denna roll. Som statistiken visar, till den här sommaren har Sebbe lärt sig scora i 3sek-området. I tredje quartern mot Grekland: skottfint vid armbågen, två studs mot korgen och traffic-dunk. Vid flera tillfällen när isolerad i posten: move och poäng, eller foul. I ett avgörande läge mot Kroatien: offensiv retur och tuff putback. Sammantaget en mycket mer kraftfull och alert insats av Sebbe, genom hela turneringen. Jag pratade vid tillfälle med Gökay Akyuz, som hade hört av Zlatan Hadziresic hur mycket hårdare Sebastian Norman jobbade i gymmet den här säsongen, efter att ha ställts mot motståndet i A-divisionen. Det ger effekt. 

De här spelarna tillbringar ca 50 dagar om året med landslaget. Övriga drygt 300 dagar är de i sina klubbar. Självklart är det i klubbmiljön som det stora utvecklingsarbetet sker. Men i det här fallet kan man misstänka att de tolv dagarna i Vilnius, sommaren 2010, skapat någon slags aha-effekt som satt extra fart på spelarnas utveckling. Och bara för att vara övertydlig skall nämnas att denna kraftigt förbättrade prestation utfördes på en nivå som är högre än där de befann sig förra sommaren. 

  Resten av laget då? Ett antal spelare i 91-kullen som från och med nu borde knacka på dörren till A-landslaget. Chris Czerapowicz är en knockdown shooter som dessutom är mycket mer.Hans aktivitet i försvaret och timing i returtagningen gör honom till en spelare som bidrar på alla fronter. Alex Lindqvist har ett unikt spelregister för en 2.04-kille. I sina stunder är han fantastisk, och kanske skulle det räcka med några deep-talks med Charles Barton för att han ska hålla denna nivå för jämnan. Andreas Person, han får mig att tänka på en intervju jag såg med Jason Kidd, där det ställdes frågan vilka spelare som var svårast att hålla. ”The guys with rollerblades”, svarade JK. Och så har vi Carl Engström. Hur bra kan han bli? Jag såg utveckling bara på de här matcherna. I början av turneringen gick Calle för att blocka varenda layup och följaktligen satte motståndarna på straffkastlinjen. Allt eftersom lärde han sig att contesta avslut, d v s utgå från rätt position, sträcka på sig, störa och se hur bollen inte går i korgen. Om denna utveckling fortsätter blir Calle målvakten som knyter ihop det svenska försvaret. Förhoppningsvis jublar de inte för mycket när han blockar skott i Alabama. 

  Jag måste även nämna Axel Nordström, som efter att endast ha spelat garbage-minuter i match två mot Frankrike, kom in i första quartern i match fem och tog två charges, satte en trea, en putback och en breakaway layup. Han gav Sverige energin som behövdes för att ta Ryssland till sista skottet (se ovan), och därefter var han en del av rotationen. Starkt av Axel att vara mentalt förberedd för uppgiften. Det är en lärdom från flera EM-turneringar att från match fem och framåt kommer man behöva ”unexpected heros”, som börjat på bänken, för att orka upprätthålla intensiteten hela vägen ut. 

För ett år sedan i HU18-EM noterade jag ett gap i talang mellan Sverige och de lag som placerade sig ovanför. Ett sådant gap kunde jag inte uppfatta här. Vi har en mycket stark 91-årgång. Men till nästa år kommer Marcus Eriksson, Jonathan Person, Billy Magarity m fl. De har också spelat A-division. Och Viktor, Challe och Sebbe kommer se till att ingen  i det svenska laget är förvånad om det blir jämna matcher mot Lettland, Ryssland, Frankrike eller någon annan av de stora drakarna. När vi möter dem igen är det revanschmöte. 

  Tack till Bilbao för ett väl genomfört arrangemang, och tack till den svenska ledarstaben samt spelartruppen för en beundransvärd insats.

Axel Wallin är Steg 4-utbildad och har tidigare coachat bland annat Skurus damer i Basketettan, Herrar U18 och U16 i BG Karlsruhe i Tyskland, samt varit assisterande coach för Damer U20- och U18-landslagen. Efter att ha bott och jobbat i Stockholmsområdet större delen av sitt liv flyttade han förra sommaren till Lund för att coacha Eos herrlag i Basketettan Södra. Detta trivs han mycket bra med, och då hans vardagliga jobb som civilingenjör på AstraZeneca flyttar från Lund tillbaka till Södertälje valde han att inte följa med. I stället har han precis börjat ett nytt jobb på Skanska i Malmö, och laddar för fullt inför nästa säsong med Eos. Här väljer han tre favoritspelare från EM-turneringen i Bilbao.

1. Evan Fournier, Frankrike
Small Forward som är hal som en ål och överallt på plan. Det NBA-scouterna har emot honom är att han inte är en skytt, ändå sköt han 36% på treor genom turneringen.
2.  Daniel Theis, Tyskland
Power Forward som var tyskarnas enda insidespelare. Med fjädrar i benen, brutalt wingspan och soft touch runt korgen kunde han hålla fortet.
3. Nikola Mirotic, Spanien
Turneringens MVP som gick i första rundan till Chicago Bulls. Klassisk europeisk big man med en repertoar som påminner om både Pau Gasol och Nowitzki.