SOLEN HAR en lång period gassat över landet som aldrig förr. På många håll har det redan satts värmerekord och inte sedan 1994 har vi upplevt en så ihållande värmebölja som i år. Medan folk i allmänhet pustat ut i skuggan eller sökt sig till badsstränderna har våra landslag svettats i hallarna. Träningsläger, matcher och turneringar har avlöst varandra. Ungdomslandslagens EM-slutspel har dragit igång. Damlandslaget har rest till Kanada och herrarna till Estland för att träningsspela efter ett läger i Stockholm innan de viktiga matcherna i augusti tar vid.
Som vanligt är laguttagningarna ett kärt diskussionsämne. Hur kunde den och den komma med, och varför blev den spelaren cuttad är frågor som ständigt hörs. Det finns många aspekter på den här problematiken och verkligheten är sådan att det finns lika många möjliga laguttagningar som det finns coacher. Så kommer det att vara så länge de enskilda coacherna är enväldiga. Vi har inte någon tydlig "blågul tråd", en modell för sättet att spela som går rakt igenom våra landslag. En sådan skulle förenkla laguttagningar eftersom den är normerande för den typ av spelare som ska användas för just den modellen. Kanske ska vi aldrig ha en gemensam modell, men även om vi inte har det finns det många betraktare som inte håller med om att coacherna ska vara enväldiga. Flera har på allvar rest frågan om det inte vore mest rätt med en gammal hederlig UK, uttagningskommité, en fristående och oberoende sådan som helt enkelt skulle "leverera" en trupp för landslgascoacherna att jobba med. I landslagsledningen bekräftar man att seriösa förslag på en UK-modell har lagts fram och övervägts.
Med visst fog hävdar vissa att att det förekommer en form av coachkorruption på landslagsnivå och då talar vi om ungdomssidan. Det är lätt att statistiskt visa att spelare från landslagscoachernas egna lag är överrepresenterade i landslagen. Likaså finns det en tydlig trend att landslagscoacherna till sina egna lag i seriesystemet lyckas värva spelare de coachat i ungdomslandslagen. Man måste förstå att sådant sticker i ögonen på många. Å andra sidan är det t ex högst mänskligt att företrädesvis ta ut "egna" spelare. Så fungerar vi människor. Vi tenderar att rättfärdiga våra egna val och beslut i olika sammanhang. En person som har köpt en Volvo kommer nästan undantagslöst att hylla just bilmärket Volvo i en diskussion om bilar. Allt annat vore konstigt. Vi skulle inte må bra om vi sa till oss själva: "jag köpte en Volvo men egentligen är Saab en bättre bil". Precis samma sak gäller i synen på de "egna" spelarna.
Naturligtvis driver ingen den här saken in absurdum. Ingen coach kan eller vill ifrågasätta de allra bästa spelarna. Om de bästa fem råder sällan någon tvekan. Kanske inte heller om de följande tre-fyra. Det är sedan det börjar. Om det blir diskussion blir det nästan alltid om spelarna 8-12. Det är här våra coacher skiljer sig åt och jag tror att det är här man kan se skillnaderna mellan den som vet vad han/hon gör och den coach som inte vet det, men inte bara det. Även om landslagsledningen accepterar att coacherna i det stora hela tar ut lagen har de (landslagsledningen) ibland synpunkter och försöker påverka. Även förbundskaptenerna kan ha synpunkter, i alla fall på uttagningarna av de äldsta åldersgrupperna. Ibland blir diskussionerna intensiva. Minst en gång förra året sammankallade landslagsledningen till ett möte där de själva, coacherna för ett av ungdomslandslagen och en förbundskapten deltog. Syftet med mötet vara diskutera varför en specifik spelare hade ratats från landslaget. Just det här mötet slutade med att coacherna fick sin vilja igenom.
Den generella synen från landslagsledningen, om än inte uttalad, är att de sista platserna i ett landslag inte är avgörande och det kan de ju ha helt rätt i. Man ser gärna att dessa platser fylls med spelare som kanske i normalfallet inte skulle ta en plats, men som ska vara "med och lära". Det handlar om spelare som ännu inte nått sin fulla potential men som bedöms vara en framtida landslagsspelare. Hur den bedömningen görs är däremot en annan femma. Coacherna å andra sidan kan ha helt andra motiv för att välja spelarna 8-12. En sak som kan väga in är om spelaren "accepterar" att sitta på bänken större delen av matcherna. Som bekant klarar ju vissa av det bättre än andra och bedöms därför tillföra laget, dess moral och sammanhållning mer än de senare. Ett annat skäl kan vara att spelaren inte är tillräckligt allround men har en spetskompetens som kan komma till nytta och gynna laget i vissa situationer. Det kan handla om en utpräglad skytt eller försvarsspelare. Ett tredje skäl är att spelaren är det enda reella back-up alternativet till en nyckelspelare, defensivt eller offensivt.
När coacherna är så allsmäktiga, både i klubblag och landslag, kan man fråga sig om vi kan förlita oss på att vi har de bästa tänkbara i ledarrollerna. Svaret är nej, av flera orsaker. En anledning är att det inte finns någon säkerställd metod att utvärdera coacher och deras prestationer. Medan spelare, inte alltid, men oftast, kan bedömas på basis av statistiska fakta, d v s individuella prestationer, gäller inte alls samma sak för coacher. Den coach som vinner mest får inte alltid de bästa uppdragen, eller ens ett jobb. Varken i ett klubblag eller i ett landslag. Coachuppgiften är mångfacetterad. Det gäller t ex att ha ledaregenskaper, att förstå spelet, att vara en duktig tränare/spelarutvecklare och att vara en bra matchcoach. Det är sällan det går att hitta någon individ som klarar alla rollerna samtidigt. Olika lag kräver olika mycket av de olika komponenterna och det gäller därför att ha en tydlig kravprofil för det specifika uppdraget. Då har man i alla hyfsade förutsättningar att komma ganska nära den "rätta". Kan man också komplettera ledarstaben med egenskaper som coachen saknar kan man komma ändå närmare. Ändå handlar det i väldigt många fall om man får kompromissa. Man får ta det som på något sätt står till buds, framför allt på klubbnivå. Geografi, ekonomi, personliga relationer och en massa annat kan vara hinder i vägen och begränsa urvalet, men också göra att det blir en lösning som inte är optimal. När man gör det enkelt för sig och tar det som står närmast till hands. En coach måste ju laget ha.
Vad man med säkerhet kan säga om coacherna i våra elitlag och landslagen (i de flesta fall samma individer) är att de är entusiaster. De brinner och lever ofta för sporten och coachingen. Tyvärr är ju det inte detsamma som att man passar bra. Coachernas heta vilja att få så bra uppdrag som möjligt i kombination med klubbarnas, och kanske ibland landslagledningens, behov att fylla positionerna leder ibland till att "Peters princip" slår till. Begreppet härstammar från organisationsläran och innebär att företag och organisationer har en tendens att befordra sina medarbetare till deras inkompetensnivå. I takt med att medarbetaren stiger i graderna får alltså många till slut ett jobb som är för svårt och avancerat för dem, ett som de inte klarar av. När "Peters princip" slår till är det bland det värsta som kan hända. Organisationen får en person som inte klarar av sitt uppdrag. Inte sällan slutar det med katastrof för individen ifråga. Det kan leda till vantrivsel, dåliga prestationer och bli en motgång som gör att karriären tar slut. Det hela är väldigt tragiskt för alla inblandade, främst för att individen som drabbas har varit uppskattad på en annan nivå, där den hade kunnat fortsätta göra nytta. Om den inte hade befordrats alltså. Vi ser "Peters princip" slå till alltsom oftast och det gäller även idrottsvärlden. Den slår till därför att ledningarna liksom individerna inte inte alltid vet när det är dags att sluta befordra och se till att coachen stannar på en lämplig nivå. Det är en anledning till att vi ser vissa coacher på elitnivå som inte borde vara där, men som inget hellre vill än vara just där. Ingen har sagt att det är enkelt. Tvärtom är det väldigt svårt och det finns all anledning att vara grundlig i arbetet att utse personer till nya uppdrag.
Kommentarer
RSS-flöde för kommentarer på denna post.