Det franska DU 18 landslaget kom förra sommaren tvåa i EM som spelades i Södertälje, efter att ha förlorat finalen mot Spanien. Frankrikes coach Fournier, som är en nyfiken och glad gamäng, är imponerad av de svenska landslagsframgångarna på senare år. Fournier visade ett stort intresse för hur man bär sig åt i Sverige, för som han sa: "If we had your methods, we would be even better". Saken är egentligen ganska enkel. Vi kan tala om för Fournier vilken den svenska "metoden" är. Den heter uppoffringar. Det svenska landslagsprogrammet på ungdomssidan hade inte varit möjligt utan de umbäranden och det uppoffrande arbete som görs av landslagsledning, coacher och ledare, spelare och inte minst spelarnas föräldrar.
Den inhemska seriesäsongen är över och nu sparkar landslagssäsongen igång på allvar. Den här veckan går NM traditionsenligt av stapeln i Solna för åldersgrupperna U 18 och U 16. Lagen är sedan i söndags samlade i Stockholm för några dagars läger innan mästerskapet börjar på onsdag. HU 18 tränar i Fryshuset, DU 18 i Solna, HU 16 i Djursholm, men DU 16 kan inte samlas förrän dagen innan NM börjar. Varför? Vårt yngsta damlandslag har av någon anledning inte fått ihop det. Det sägs att det handlar om boendet för spelarna. Att komma till dukat bord är det nämligen inte fråga om. För att lägret och NM skall kunna genomföras måste nämligen mycket fixas av ledarna och lagen själva. Förbundet bekostar bara resorna till och från Stockholm. Resten är upp till deltagarna. Det måste ordnas ledighet från arbete, boende, måltider och träningstider för laget, och allt bekostas av deltagarna själva. Inkvarteringen sker inte på något hotell eller i någon förläggning, utan man kinesar hos lagkompis eller bekanta i Stockholmstrakten. Så ser ut i den svenska ungdomslandslagens verksamhet anno 2010. Vad gör man inte för att få vara med i landslagsverksamheten och chansen att representera sitt land. Det är sådant som mer än något annat som möjliggjort att Sverige i år har fyra av sex ungdomslandslag i A-gruppen och på fem år förbättrat Europarankingen med enorma kliv till nuvarande 11. Där har Fournier, om inte hela svaret, så en stor del av det. Förmodligen skulle det inte hjälpa Frankrike.
Det vore en nåd att stilla bedja om att vi en dag får se ett svenskt lag spela basket på den nivå som vi såg i söndagens Euroleague final. Visserligen hade inte Olympiacos sin bästa dag och finalen blev en ganska enkel affär för Barcelona, men det blev ändå en högtidsstund. Barcelona drog upp ett enormt tempo och fick grekerna att spela den basket som de absolut inte vill. Olypiacos var några gånger i hasorna på sina motståndare, som lade grunden till segern i sin fina start och egentligen aldrig var hotade. När man ser Barcelona spela på det här sättet, precis som det spanska landslaget, imponeras i alla fall jag av skönheten och enkelheten i utförandet. Det är ju nästan alltid så att det mest eleganta ser ut att vara det enklaste, i alla sammanhang, inte bara inom idrotten. Barcelona spelar verkligen, med betoning på spelar, basket. Det handlar naturligtvis om en enorm individuell skicklighet hos spelarna, men också om smarthet, spelförståelse och taktik. Och man använder alla vapen till fulländning för att varje gång hitta det absolut bästa läget för laget att göra mål. Navarro blev vald till MVP och är den som Barcelonas spel snurrar kring. Han exploateras maximalt. Navarro driver aldrig upp bollen. Däremot får han nästan alltid den första passen när laget startar sitt anfall och därifrån skapas lägena. En annan sak som verkligen är typisk är de olika sätten att göra mål. Modernt spelande basketlag gör mål på oortodoxa sätt. Det är inte bara hoppskott, lay-ups och annat. Precis som sätten att passa har utvecklats och förändrats, har sätten att göra mål gjort det. Man använder helt enkelt det sätt som passar bäst i den uppkomna situationen. Det är fantasirikt och kreativt. Lika mycket som något annat imponerade bredden i båda lagen och matchningen av dem. Båda finalisterna hade utnyttjat nästan 10 spelare redan i första q, och Barcelona spelade långa stunder med bara spelare som kom från bänken. Det sänkte inte kvaliteten. Det var modigt, men de fick också ut maximalt av sitt lag.
Till slut gick det som det måste gå för Sundsvall Saints. Oavsett hur Riksidrottsnämnden hanterar klubbens eventuella överklagande av beslutet om uteslutning ur basketförbundet, så blir det inget spel i nästa säsongs Damliga. Brahe kommer nu in på en fribiljett tack vare sin tredjeplacering i kvalet och Damligan har därmed åter full besättning med 12 lag. Det kanske finns skäl att känna medlidande för vissa inblandade i Sundsvall, såsom spelare och coacher, men som någon sa: "De har ju hela tiden varit medvetna om vad som pågått i klubben och hur det har gått till, så det finns ingen anledning att gråta krokodiltårar för deras skull". Från ledningen i Sundsvall Saints hörs nu kommentarer om att man blev tagna på sängen nu när det ändå fanns positiva signaler från sponsorer och andra, och hopp om att "reda ut" situationen. Det bästa med basketförbundets båda beslut (uteslutning ur förbundet och utestängning från Damligan), även om vissa tycker att de kom sent, är att situationen nu är utredd en gång för alla. Sundsvall kommer inte att ha ett lag i Damligan, i alla fall inte på överskådlig tid, och budskapet till alla andra är att någon ordning måste det vara även i Damligan, för att travestera på den gamle VPK-ledaren CH Hermanssons välkända uttalande "Nån jävla ordning får det vara i ett parti".
