Saknaden som är oändligt stor

”Vi känner alla en djup sorg. Vi kan inte föreställa oss hur viktig du varit trots att vi inte gav oss chansen att lära känna dig. Saknaden är oändlig.” 

Vad nu? En dödsruna på mybasket.se? Visst inte. Men läs gärna ingressen en gång till och fundera på vad inom svensk basket den handlar om. Saknaden är tillräckligt stor för att det ska skrivas en artikel om den.
Kan det vara någon hemflugen jänkare? Na..
Kan det vara någon bortgången ledare? Njae, kanske men är så inte.
Kan det vara föräldrarna till våra spelare? Ja. 

   Jag påstår att basketsporten har ett klart underutvecklat föräldradeltagande i jämförelse med andra idrotter. Jämförelsen med t ex handboll kan med rätta sägas halta då vi inte alltid kan ses som en homogen socioekonomisk grupp där föräldrar alltid kan antas ha tid och ekonomi för att kunna ställa upp, men det får inte, får INTE, bli en sanning som vi gömmer oss bakom. Redan här vill jag göra det statement som är fundamentet till denna artikel; föräldrar är den absoluta nyckeln till vår sports kommande utveckling, stagnation eller avveckling. Om vi tar ett stort antal av de orter där det idag tyvärr inte längre spelas basket i vårt land så påstår jag att denna urholkning hade haft svårare att genomföras om vi haft stabila föreningar med högt föräldradeltagande. Det räcker helt enkelt inte med ”bara” en eldsjäl som driver föreningen även om en eldsjäl behövs för att tända brasan. Hoppsan, där blev det klyshigt. 

   Vilka är det som; kör den överfulla 240 Volvon (ja så gjorde i alla fall min pappa för sådär 20 år sedan, nu heter den ju V70.) till bortamatchen, säljer salamikorv och Bingolotter för lagkassan, målar om klubbstugan, har kontakter med tryckeriet, stöttar i motgång, erbjuder sig att ställa upp gratis i klubbens ledarutbildning och gör sig tillgängliga för att sitta i föreningens styrelse (eller SBBF´s såsom vår ordförande). Och som dessutom köper fullprisbiljetter till ligamatcher (de som verkligen betalar fullt pris i den vanliga serielunken i stockholmsregionen är nog ganska sällan tresiffriga), konsumerar betal-TV och basketskor på Stadium, ser till att även syskonen börjar spela basket, pratar med grannen om hur bra verksamhet ni har och får dit hela granngården, sitter nattvakt mellan 03:00-07:00 under er turnering, slevar upp potatismos på sommarlägret samt knäcker sekretariatsschemat för hela säsongen innan du hann blinka.
Kanske var det även föräldern som indirekt, eller direkt, till slut låg bakom att företaget X gick in med två miljoner buggarillos de kommande två åren. Listan är nästan oändlig. Och det är dessa som vi ibland har mage att kritisera då de känner sig felbehandlade då deras son eller dotter återigen blir bänkad. 

    Det var en gång en lördag i Farstahallen. Det skulle spelas en basketmatch mellan två av stadens större aktörer. Historien förtäljer att den vise mannen som tagit sig ut till denna dagens stora händelse noterade följande då han tagit fel på klockan och infunnit sig alldeles för tidigt. Innan basketmatchen skulle spelas pågick en annan form av idrott, handboll kallades den visst, och då fanns det ett femtiotal vuxna åskådare i hallen vilka högst troligen var föräldrar till de utövare som fanns på planen. Men som genom ett trollslag blev läktaren öde då det var dags för basketmatch. Nog var det tre vuxna kvar i hallen men det är så få att de knappt kan räknas i en jämförelse.
Skeptikern och pessimisten utbrast snabbt: men vi har ju ingen tradition av basketboll i landet så det är en självklarhet att vi inte redan nu kan dra publik och föräldrar till våra arrangemang då det inte är några som ”kan” sporten.
Hrmm. Handboll har mig veterligen funnits ett ynka tiotal år längre så det borde inte vara någon större skillnad och de fullständigt utklassar oss på läktarplats.
Hrmm. Innebandyn befinner sig ju fortfarande i kuvösen och där fullkomligt dräller det av föräldrar i samtliga miljöer som jag har bevittnat de senaste åren.
Senast fyllde de visst Globen igen, för jag vet inte vilken gång i räkningen.

    Vi måste, med betoning på VI, finna bättre vägar på hur vi engagerar föräldrar inom vår idrott. Innebandy skulle kunna bli en kommande artikel då de gör väldigt mycket bra på förbundsnivå som vi borde ta till oss och i flera fall även kopiera. Jag upplever att innebandyförbundet vinner på knockout mot vår egen sport då det gäller marknadsföring/rekrytering/organisation m.m. Det är INGEN slump att innebandyn växer så att det knakar. Och NEJ jag köper inte att det skulle vara roligare med en plastpinne än en läderkula.  Jag träffar tyvärr för många föräldrar som är bittra den dagen deras barn slutar. Självklart kan inte alla barn vara den spelaren som får ta sista skottet i matchen men vi måste bli skickligare på att bemöta föräldrarna så att vi har ett större antal glada/nöjda/stolta föräldrar knutna till vår idrott under tiden de idrottar och även efter det att de har slutat. Den dagen vi inte klarar av att bemöta de föräldrar som känner att deras barn blivit kränkt eller behandlat felaktigt då gör vi ett stort och oförlåtligt fel. 

Ringar på vattnet: Få dit några så får du snart dit flera. Vi människor är trots allt flockdjur och vi faller väldigt ofta, oftare än vad vi vill erkänna, för grupptryck. Sista meningen gör det tydligt att får vi dit de första föräldrarna så ökar chansen markant att få tid ett par till och vips vad det är så har du en röststark hejaklack som på köpet gör ditt lag tio poäng bättre då det är roligare att kämpa med lite publikstöd i ryggen. 

Vuxet ledarskap: Många är de knattelag som saknar en tränare med livserfarenhet och vuxet ledarskap. Vi har ofta yngre tränare, där en del är fullständigt fantastiska men där andra behöver stöd för att verksamheten skall vara bra. Föräldrar kan bidra med ett vuxet ledarskap där vi inte klarar av att rekrytera annat än unga basketspelare som tränare. Jag tror att vi har en inneboende styrka i engagemang hos många av våra yngre ledare men kombinationen med en eller flera vuxna föräldrar nära knutna till laget kan göra bra ännu bättre. 

Energigivare i matcher: Lite applåder och hejarop tänder de flesta spelare. De matcher som gett mig absolut mest som åskådare är helt klart de matcher där det funnits ett stort engagemang på läktarplats. Jag kommer aldrig att glömma JVM-finalen nere i Tjeckien mellan hemmanationen och USA. En proppfull hall, max tillåtet antal åskådare var 7 000 men det var nog snarare 9 000 som tagit sig in, varav ett 50-tal med STORA trummor som satte sig höst upp och drog i gång. Självklart kunde man inte se dem då värme, och rök, stiger uppåt men hör dem gör jag fortfarande än idag. Herrejösses vilken underbar upplevelse!  Kanske är första steget i denna utveckling att få föräldrarna till ungdomsmatcher med sitt eget barn. Och nästa steg är att du uppmuntrar hejarop, den välkammade och ytterst välartade golfpubliken tycker jag vi låter vara ifred och kvar ute på golfbanan. Jodå, Azuka - Jag ställer upp! - men jag är för en mer aktiv läktarkultur också. 

   Ok, du börjar tröttna på att inte läsa om det rent sportsliga. Här kommer en passning till just dig och se till att ta emot den utan att fibbla (ofta pga dåligt fotarbete vid bollmottagningen..) då den är minst sagt ganska intressant. Jag kommer ihåg att Mr X glatt ställde sig upp på Basket Ettan konferensen förra året och förkunnade att ”inga bra spelare kommer från bra familjer och trygg uppväxt!”. Vi kan väl lugnt säga att den närvarande församlingen inte riktigt höll med. Någon nämnde Michael Jordan och någon annan nämnde Kobe Bryant och så var det argumentet söndersmulat. ”Men jag menade i Sverige!” Då tittar vi väl här hemma också - påståendet kräver att vi lyfter på ett par stenar och tittar hur det de facto ser ut. Så här ser det ut:
Vilka är det som blir bra?

De med föräldrastöd eller de utan föräldrastöd/föräldrar? Här påvisar forskning, t ex Rolf Carlssons doktorsavhandling ”Vägen till landslaget” att de med ett gediget föräldrastöd har goda förutsättningar att lyckas med sin idrott. (Läs den studien om du inte redan har gjort det och har ambitionen att utveckla seniorlandslagsspelare, klart läsvärd). Men det finns ett stort men med denna forskning i mina ögon. Den är gjord på en ganska utpräglad ”medelsvensson”-grupp för det mesta, och så ser det inte alltid ut i våra baskethallar. Vi har ett stort gäng medelsvenssons men även en klase familjer ur överklass och två klasar plockade ute i förorten. 

   Jag tror inte att vi kan säga att det finns endast en sanning i denna fråga men jag lutar åt att det verkar finnas fler positiva exempel på att föräldrastöd verkar generera längre och mer framgångsrika basketkarriärer. Kanske kommer ett par läsare ihåg mina exempel på papporna och mammorna Jerebko, Taylor, Eldebrinks, Gaddefors och Perssons? Dessa spelare tillhör definitivt det bästa som kommit fram från vårt land de sista åren. Jag tar mig dessutom friheten att påstå att Levin, Nnamaka, Ringström, Diarra, Kostic, Sahlström och Larssons även de kommer från välsupportande familjer utan att kunna allas familjer i detalj. Lägg därtill Lampe, Markota, Aili, Biernacka, Jansson, Liljestrand, Barthold och rätt var det är känns fakta ganska överväldigande. 

   Antalet spelare som klivit utanför Sveriges gränser en längre tid från en ev. otrygg eller ickenärvarande hemmiljö är inte stort. Har vi ens något exempel? Nu är ju inte syftet att hänga ut någon som ”han eller hon från otrygg familj” men jag tror inte vi har ens en som skulle kunna passa in i denna ram. Och kom inte dravlandes om att ”den kommande generationen” ser annorlunda ut. För det kanske den gör. Men det är först intressant då den generationen befinner sig på seniornivå eller utomlands. Fram till dess är det bara en hypotes och framtidstro. Men jag hoppas för guds skull att det kommer att se annorlunda ut då det finns både en och två spännande lirare i denna grupp!
Det kan vara klokt att inte påstå att det inte går att komma fram från ”den kommande generationen”, det kan ju vara så enkelt att vi tränare då behöver finnas till på ett mer närvarande sätt än i andra situationer. Men nu blev stickspåret väl långt. 

   Lägger vi ner tid på att söka information om våra föräldrar? Tar vi oss tiden att prata med dem när de kommer till vår miljö eller slänger vi bara ur oss ett kort hej och sen är det inte så mycket mer med det. De kommer ju ändå inte engagera sig.
Hur kan jag säga att jag bryr mig om min spelare om jag inte är det minsta insatt i hennes vardag? Jag tror inte att vi behöver veta allt men att ha en liten koll på åtminstone vad föräldrarna arbetar med och att försöka få till en bra dialog med föräldrarna tror jag är positivt. 

Det bästa och värsta: Även jag har dåliga minnen av föräldrar. Det var inte många sekunder ifrån att jag gav upp min framtid som baskettränare då en minst sagt engagerad förälder ”berättade” för mig hur mycket hans dotter borde ha spelat i matchen som nyss avslutats. I maximalt röstläge. Proppfull Täljehallen B. Scania Cup. Ajajaj vad liten jag var just då. Idag vet jag och förstår hur föräldern kände sig, och för sin dotter, och varför det blev en situation som spårade ur och där jag inte hade en chans att värja mig eller lösa situationen. Men likafullt förstår jag föräldern idag. Hon slutade inte då men alldeles för tidigt i vår idrott. Om jag hade varit klokare kanske hon spelat än idag och föräldern blivit mindre bitter? 

Gemensam fostran: Om din spelare har företagsledaren och personalchefen som föräldrar och ni tränar basket ett större antal timmar i veckan så är det inte helt otroligt att vips så var det visst du tillsammans med läraren som var de som tillbringade mest tid med barnet under en normalvecka. Och sen har vi familjen där det är en ensamstående fyrabarnsförälder arbetar skift och försöker få det att gå ihop - kanske även där att vi som tränare har en ganska stor del i fostran av barnet. Eller vad tror du?
Vad betyder detta i praktiken? Hur ser kravbilden ut på dig som tränare? Det får inte plats i denna artikel att svara på de sista två frågorna men jag hoppas att innebörden inte går att misstolka.Vår roll som tränare handlar om långt mer än att lära ut fotarbete vid positionering inside. Det förstod inte jag när jag var 15 år och tränare, det hade varit bra med en vuxen person vid min sida då. 

   Våra yngre coacher vill kanske inte ha föräldrar mer närvarande än nödvändigt då de med sin begränsade livserfarenhet inte alltid kan hantera och möta föräldrar på bästa sätt. En väldigt enkel lösning på detta potentiella problem är att skapa ett system i föreningen där varje lag med en yngre tränare har en lagförälder som är delaktig och huvudansvarig för kontakten med andra föräldrar såsom ett första filter och krockkudde.
Och jag menar självklart inte att yngre ledare per automatik är ”dumma i huvudet och inkompetenta” men jag tror att det är viktigt att stötta och hjälpa till samtidigt som vi absolut tillåter en del tokigheter p g a ungdomlig entusiasm.
Kan man förstå en förälders känslor innan man själv är förälder? Njae. Det är en klart delikat fråga - antingen dumförklarar jag alla som inte är föräldrar och säger att ni inte förstår eller så får jag dumförklara mig själv och säga att jag inte förstod innan jag var förälder. Det sista stämmer definitivt och det första låter jag vara osagt då det säkert inte är samma svar för alla. 

   Vad skulle ditt basketlag kunna göra om ni hade 250 000 kronor i lagkassan? Det är en stor summa pengar och svaret är självklart att ni skulle kunna göra ett fascinerande stort antal roliga aktiviteter och utlandsresor om ni använder säg Ryanair eller buss. Men det är ju inte realistiskt att få ihop en kvarts miljon?
Är det inte?
Jag har haft förmånen att vara tränare för ett lag som hade arbetat in en den summan, den summan hade aldrig kunnats nå utan föräldrarnas insatser. Det första som hände när jag kom till detta lag var att vi åkte ner till Barcelona för att vara på kombinerat träningsläger och solsemester. Laget var SBBK´s F83 och lagets tidigare tränare som engagerat denna föräldragrupp var Kjell Östh och Linda Hedlund. Maken till fint föräldraengagemang har jag sällan stött på och jag tror inte att det var en slump att ett flertal av spelarna sedan spelat flera år i Damligan i många olika klubbar. För övrigt är kanske SBBK den förening som har störst föräldraengagemang i basketsverige? Och det har viss kommit fram en och annan vettig spelare också. Säg nu inte att du tror att det är slumpen som varit i farten igen. 

   Ska vi ställa krav på föräldrar? Eller hoppas att engagemang sker spontant?Det är en frågeställning som jag brottas väldigt mycket med och ofta diskuterar med andra tränare. Ena stunden kan jag tycka att; vi startar fan inte upp ett lag inför säsongen om vi inte har två lagföräldrar etc. på plats - för att en liten stund senare tycka att det är vansinne att ett barn skall hindras av ointresse från sina föräldrar.
Jag tror att jag mer och mer tror på att vi skall ställa krav på föräldrarna. Detta utifrån att det borde vara roligt att vara delaktig i sin son eller dotters uppväxt. Delade minnen med bullförsäljning och att sitta nattvakt med dotterns bästa kompis mamma kan ju visa sig vara riktigt roligt och leda till nya trevliga bekantskaper. 

    Jag tror att vi ofta, omedvetet, säljer in arbete i föreningen med en negation som ”det är inte så mycket arbete, det är över på två timmar” eller ”det kanske inte är det roligaste men vi behöver hjälp”. Tänk om vi, såsom Jan-Lennart ”Ärtan” Andersson i SBBK berättade för mig för länge sedan, istället provade med ”två timmar tillsammans med Berra och sen kanske ni slinker iväg ner på puben och avrundar” eller ”det är ganska roligt att jaga in busungar på natten och det är ett garanterat kul minne att skratta åt efteråt”.
Undrar vilka frågor vi får bäst respons ifrån?
Vi måste komma ihåg att det är roligt att hjälpas åt och inte se det som något betungande!
Se till att berätta det för föräldrarna.
Är det någon som någonsin sett en förälder på ett sommarläger som inte verkar ha jätteroligt?  Måhända med ringar under ögonen sista dagen men likförbannat med ett leende nära till hands. 

   Sedan har vi ju tyvärr de ”moderna” föräldrar som endast ser idrotten som barnpassning och inget annat. De föräldrarna påstår jag att vi skall ställa höga krav på, denna typ av föräldrar är det kanske svårt att få ut ”arbetstimmar/möten” ur men det är ofta lätt att få de att ”köpa sig fria” från arbete.
Var finurlig och se hur ni kan hitta det optimala samarbetet. Kanske sponsring via företaget med ett nytt matchställ och ett par shootingshirts så är ni båda lyckliga efter det. 

Aktiviteter:
- Föräldramöten - förhoppningsvis minst ett per termin, ett höst och ett vår.
- Lagavslutningar - trevlig sammankomst som ökar gemenskapen, och någon färre kanske slutar under sommaren om du ger dem ett riktigt positivt sista minne.
- Klassiska föräldramatchen - ofta väldigt uppskattad. Extra roligt blir det med den medelåldersmannen som personifierar sig med Al Bundy och definitivt ska visa vem som egentligen är bäst. Men sällan lyckas.
- Resa utomlands - ett par föräldrar brukar räcka upp handen innan du hunnit berätta klart om dina planer. Minnen för livet som ofta är större än det rent basketmässiga. Jag kommer ihåg rastplatserna och alla skratt genom Europa med F93 men jag har inte längre minnen av hur matcherna slutade där nere. Men vi vann säkert!
- Kaffekorgen - liten detalj som förgyller 09:00-matchen ute i Åkersberga på söndagsmorgonen. Varmt kaffe är mumma för de flesta föräldrar. 

Vi måste ha ett stycke om speltid:
-  Förstå att föräldern alltid har rätt till sin känsla - men kanske inte lika ofta rätt i fakta.
-  Jämför aldrig med annat barn i gruppen. Aldrig.
-  Kom ihåg att du är den som ser mest och därmed har bäst vetskap om det som sker på träningen och som självklart är det som speltiden fördelas utifrån. Med denna kunskap är det ju trots allt så att du gör ditt absolut bästa för att göra en bra och rättvis fördelning av de spelminuter du har tillgängliga. För du tillhör väl inte det där gänget som bara ger speltid till de bästa spelarna trots att de inte tränat? Om så,  må föräldrarnas vrede träffa dig med full kraft.
-  Bjud in till att besöka en eller ett par träningar för att skapa sig en egen uppfattning.
Ypperligt diskussionsläge efter ett sådant besök då ni lättare kan mötas ”på vägen”. 

Innan vi tror att det är hur en crossover görs eller om det är 13 eller 14 timmar i veckan som är avgörande föreslår jag att vi allvarligt sätter oss ned och löser problemet med att vi inte har fler föräldrar inom vår idrott. 

Ett par Do´s
- Förstå förälderns känslor om hon upplever att det egna barnet behandlats fel.
- Uppmuntra föräldrar att ”dela minnen” med sitt barn och få en inblick i träningen.
- Utbilda i hur basket fungerar (berätta att ”coast to coast” följt av en. Tada! ..högerlayup inte alltid är det absolut bästa.) Basket är inte alltid så lätt att förstå som novis. Kunskap leder dessutom ofta till ökat intresse.
-  Beröm dem när de väl är på plats och säg att du uppskattar det! Tacka för visat intresse.
-  Skapa en maillista där du ger uppdateringar och information med god framförhållning. Den ska inte ersätta er muntliga konversation men underlättar familjelivet ordentligt och det gillar föräldrar. 

Ett par Dont´s
-  Gå inte in i ”slagväxling” in public, svälj-svälj-svälj och ta det dagen efter enligt ”Lex Svennis”. Adrenalin och stress är sällan bra ingredienser då en konflikt med en upprörd förälder skall lösas. Men om det är ”den där gapiga farsan” som skriker från andra sidan planen? Svälj-svälj-svälj och förstå hans känslor. Han upplever sig felbehandlad, troligen å det grövsta dessutom. Ta det dagen efter då han förhoppningsvis är mer mottaglig.
-  Tro att du kan bäst själv. Det kan du inte. Inte jag heller. 

   Självklart har jag sparkat in öppna dörrar och jagat spöken mitt på ljusaste dagen i texten ovan men det är lättare att skriva i svartvitt än i fyra nyanser av brunt. Återigen hoppas jag att budskapet bakom texten når fram och att vi tillsammans kan påverka varandra och kanske även en kollega till att bli någon liten procent bättre. Många bäckar små ger enorma effekter på sikt.
Jag hoppas att möjligheten att kommentera denna artikel nedanför kommer att användas. Det vore roligt med en seriös diskussion med många inlägg i detta ämne då jag själv känner att jag har mycket kvar att lära och väldigt gärna tar emot tips på hur just du gör för att möta dina föräldrar eller eventuella problem och kanske hur dessa kan lösas.
Vilken typ av aktiviteter har ni hittat på? Hur arbetar ni in resurser till lagkassan? Bästa minnen? Dåliga minnen? Bra lösningar? Dåliga lösningar? Ös på och vi blir alla förhoppningsvis lite klokare. 

   Har jag något emot Peter Borg då denna text kan ses som ett debattinlägg ”mot” hans tidigare artikel? Icke sa den berömda Nicke! Däremot har vi kanske lite olika syn på föräldrafrågan (Peter var för övrigt min förste idol inom basketen efter att jag sett honom bli blockad i ett halvbreak i en landskamp i Tibble Sporthall för många år sedan. För att ca fyra sekunder blocka tillbaka under egen korg efter en furiös löpning hemåt för att hindra motståndarnas break från att resultera i två poäng istället för att göra något annat än exakt det som situationen krävde. Magnifik prestation som jag kommer ihåg än idag). 

Oskar Kotsalainen började sin basketbana i JKS och har som coach varit verksam i bland annat Södertälje, Brahe och flera ungdomslandslag. Numera är han engagerad i Polisen Basket. Mest stolt över i sin tränargärning rent sportsligt är han att 17 spelare från lag han tränat har kallats till olika landslagsuppdrag, samt en minnesvärd seger mot Ryssland med DU16 landslaget i en skarp tävlingsmatch. Mest stolt allmänt är han över alla framsteg individerna gör som personer, såsom att våga ge en annan person beröm, dela ut en kram eller att stå emot grupptryck eller våga ta ansvar. För att inte glömma de som förbättrar sin attityd, ödmjukhet och gör en god insats hemma och i skolan. Oskar har utbildat sig till Idrottskonsulent på Bosön under två år och gått det treåriga Tränarprogrammet på GIH. Till vardags arbetar han som basketinstruktör på Farsta Gymnasium och åt Polisen Basket.
Som sina tre favoriter den här gången väljer Oskar bra plattor, fast det råkade visst bli fyra.
1. Chess Pieces, med diverse artister - Elaine Page, Björn Skifs, Tommy Körberg...
Gåshud!
2. B&W Audiophile Recordings, Vol. 1
"A House By The River" med Allan Taylor gör skivan till toppklass.
3. The Sensual World - Kate Bush
Är tyvärr ännu inte ägare till högtalare som gör denna skiva rättvisa. vacker.
4. Å vi é AIK - diverse artister
Kärlek, även vid nio poäng och expresståg mot lägre divisioner.

OSKAR KOTSALAINEN
oskar.kotsalainen@polisenbasket.com