Distriktslagen måste ha hög status

Hade förmånen att få coacha Stockholms distriktslag Herrar U16 den här säsongen. En resa som startade med uttagningar i början av oktober, och slutade alldeles nyligen med Nordic Federation Cup i Jönköping/Huskvarna. Varannan söndag hade Stockholms Basketbollförbund bokat upp halltider. Blev totalt 6 uttagningstillfällen, 11 träningar och 5 matcher. Träningstruppen bestod av 20 spelare, vilket blev 12 inför den sista veckan och turneringen. Dessa kom från 7 olika klubbar. En hög med cred till Sthlm Basket för initiativet att lyfta distriktslagsverksamheten. Ska ägna resten av artikeln åt att förklara varför. 

   Medvetet lät jag bli att kolla upp vilka 94-killar som spelade Miki Herkel Cup 2009. Ville inte att detta skulle färga mina bedömningar. Men efter den sista matchen i NFC ställde jag frågan till killarna, ”vilka var med?” Det var tre. I HU16-landslaget finns tre killar som ingick i Östras MHC-lag. Med andra ord: nio nya killar tog plats i distriktslaget, på bekostnad av nio killar som spelade MHC. I två fall pga skador. 

Under NFC (Nordic Federation Cup) kallade Per Källman samtliga närvarande coacher till ett möte. Han beskrev vilken pusselbit som turneringen fyller i landslagsprogrammet. Närvarande landslagscoacher beskrev deras situation och vad de sökte för att komplettera sina trupper. Mycket bra möte som jag tror var värdefullt för samtliga närvarande. Efter anförandena öppnades upp för en diskussion. Som alltid i storforum med oss insnöade hoop soldiers blir det både hög och låg nivå. Här skulle jag säga att det (i genomsnitt!) var högre nivå än i många andra liknande tillställningar. Det handlade mycket om urvalet. Att ge spelarna en chans att bli sedda. Och att underlätta för landslagscoacherna i deras arbete med att dammsuga landet efter talanger. Detta är det uttalade syftet med NFC. (Som det dock verkar som att SBBF och Småland-Blekinge BDF behöver ta ett sista varv för att gemensamt formulera.) 

   I linje med syftet enl ovan tog jag uppdraget att coacha Sthlm HU16. Ambitionen var att utgöra en del av landslagstrappan, och dra mitt strå till stacken för att underlätta för HU16-landslagscoacherna. Men under resans gång började fokus att skifta. Från landslaget till killarna. När jag åkte hem från Jönköping var min primära förhoppning inte att någon av dem skulle bli kallad till nästa landslagsläger. Vad jag mest av allt hoppades var att erfarenheterna från distriktslagsverksamheten och NFC har givit killarna en boost. Som sätter snöbollen i rullning. Som kan hjälpa till att driva deras utveckling inför den avgörande tid de nu står inför. 

I den downsizing-kultur jag befinner mig i på jobbet är ”retention” ett av de starkaste modeorden. Retention innebär i korthet att få medarbetarnas låga att fortsätta brinna. I synnerhet de allra viktigaste medarbetarna. Så att de inte drar någon annanstans. Samtliga avdelningar ska ha en retention-plan. Det finns guidelines för hur de bör utformas.

   Även inom svensk basket behövs retention. Vi behöver behålla de nyckelindivider vi har. Se till att deras eld brinner, genom att blåsa på med bränsle och syre. Det gör vi alla som coachar. Men om organisationen svensk basket ska rikta särskilt stora retention-insatser någonstans, var får vi ut den största effekten? 

   Brukar använda ett uttryck ”gymnasienålsögat”. Alla kan spela basket på högstadiet, och många tycker det är kul. Men bara de riktigt drivna gör ett gymnasieval som medför möjlighet till en satsning mot elitnivå. De som gör detta val är garanterade att spela i tre år till, men blir ofta bitna för livet. Som spelare, coach, ledare och förälder. De som gör ett annat val kommer att trappa ner när skolan eller något annat kräver mer energi. För organisationen svensk basket är det extremt viktigt att så många som möjligt tar sig igenom gymnasienålsögat.  

Med detta säger jag inte att alla spelare ska gå basketgymnasium. Men de ska se sig som basketspelare genom gymnasieåren. De ska välja en skola som ligger i geografisk närhet av sin klubb, som är en klubb med kapacitet att fostra elitspelare. De ska ställa rimliga akademiska krav på sig själva, så att de har ett tillräckligt mått av fritid för att kunna träna. Och de ska inte vara den enda på skolan som lirar. 

   Här har ni kopplingen till distriktslaget. Under U16-året väljer man gymnasium. Under detta år måste basket vara stort. Distriktslaget kan utgöra den boost som får en spelare att välja att satsa på basket. Det kan också få spelare att känna att ”nu får det räcka”. Det är extremt viktigt att distriktslagsverksamheten är genomtänkt och professionell. Att de som spelar NFC får en boost. Och att de som cuttas känner att ”jag vill spela i distriktslaget U18 nästa år”. 

Den här sommaren får våra ungdomslandslag äntligen chansen att förbereda sig inför EM. Styrelsen har skjutit till resurser så att alla landslag får ytterligare en förberedande turnering med bra motstånd. Med detta är vi fortfarande långt ifrån de stora länderna vad gäller satsning på ungdomslandslag. Men vi är i samma liga. 

   Detta är extremt välkommet. I mina ögon det givna ”nästa steget” i uppbyggnaden av svensk basket. För att systematiskt producera världsspelare måste vi ha U-landslagen i A-EM. Vilket kräver att de måste prestera. Vilket kräver adekvata förberedelser. Men jag har börjat blicka vidare. Till steget efter nästa steg. Och det bör vara distriktsverksamheten.

Som nämndes ovan, cred till Loffe Tormér och Sthlm Basket för att den här säsongen ha lagt grunden till ett distriktslagsprogram. Direkt efter sommaren tillsattes coacher. Hallar bokades. Det beställdes träningsställ, matchställ, väskor och pikétröjor. Det kallades till möte för att ta fram principer för uttagningar och träningar. Det investerades i en video trailer för att sprida info om verksamheten och för att inspirera befintliga och framtida spelare. Man valde att döpa Stockholms distriktslag till ”Stadslaget”. 

   Givetvis är det viktigt att vi inom svensk basket arbetar med en gemensam terminologi. Den formella beteckningen distriktslaget bör användas internt. Men innebörden av ”distriktslaget” är väldigt svår att förstå för lärare på skolan, för släktingar och bekanta till familjen, för polare som inte spelar basket. Distriktslaget, är det ett lag för något av distrikten inom kommunen? Eller ett lag i någon distriktsserie typ korpen? Stadslaget säger allt. 

   Och just for the sake of it, det medför att endast ett begränsat urval av hårt arbetande killar med legitimitet kan se sig själva i spegeln, och tänka ”bäst att ni lämnar guzzar hemma”. Vad det handlar om är status. Status ger energi för att anstränga sig och jobba hårt. Status gör att man tar det på allvar. Med etableringen av regionsverksamheten och Miki Herkel Cup tillför svensk basket en verksamhet med status, som ett incitament för spelare i årskurs 8 att satsa på basket. I årskurs 9 måste det finnas mer status att hämta. Och det behöver fortgå även under gymnasiet. 

Med utgångspunkt från erfarenheterna som gjorts i Stockholm den här säsongen kan vissa principer dras upp, som bör gälla för distriktsverksamheten. Här följer mina förslag: 

• Verksamheten behöver bedrivas genom hela säsongen. I Stockholm funkar det att träna varannan söndag. I områden med större avstånd får man använda regelbundna helgsammandragningar. Inför NFC, när SM och andra cuper är avklarade, bör lagen träna 3-4 ggr/vecka.
 
• Det behöver tillsättas coacher som tar uppdraget på allvar och har den tid som uppdraget kräver. I mitt fall fungerade det den här säsongen, eftersom jag inte coachade något klubblag. Primärt bör man leta efter coacher med dessa förutsättningar. Då garderar man sig mot tidsoptimism och lojalitetskonflikter. Förutom tid måste coacherna ha kompetens för att göra urval samt för att bygga bra relationer med spelare och deras coacher. De bör inte ha något eget lag i åldersgruppen. Någon av er kanske tänker ”oj, det här kommer bli svårt”. Coacher växer inte på träd. Håller med. Detta är den största utmaningen. Men jag tror det blir hanterbart genom att:

1. Regionsutvecklarna måste som en del av sin tjänst ta ett stort ansvar för distriktslagen. Tillsätta coacher och i vissa fall t o m stå på golvet själva.

2. Distriktsförbund behöver gå samman. T ex i likhet med Västmanland-Uppland i årets NFC.

3. I de distrikt där problemet att spelare inte fortsätter satsa på gymnasiet är en ankfjärt i nordafrika jämfört med andra problem, bör man inte ha ett distriktslag. Här behövs resurserna någon annanstans. Dessutom, det är ingen boost att spela en turnering med målsättning att förlora någon av matcherna med mindre än 20-30p. Och de andra lagen slipper folk som plattar håret kl 23.30. I en verksamhet som är en del av landslagsprogrammet. 

• Någon av landslagscoacherna bör vid minst ett tillfälle under året besöka varje distriktslag. Gärna hålla i en träning. Regionsutvecklarna bör som en del av sin tjänst säkerställa att landslagscoacherna utövar inflytande på innehållet i distriktsträningarna.
 
• Distriktslagsverksamheten ska vara något som främjar samarbete mellan inblandade coacher. Säsongen bör starta med ett möte där regionsutvecklare och distriktscoacher träffar samtliga klubbcoacher som skickar spelare till uttagningar. Det bör framgå vilka egenskaper man letar efter. Hur distriktsträningarna kommer se ut. Vad klubbcoacherna kan göra för att hjälpa sina spelare. Etc.
 
• SBBF eller BDF måste subventionera deltagandet i NFC, så att det inte kostar mer än max 500 kr per spelare att delta. Det är inte professionellt att säga ”I år måste ni jobba hårt för att visa att ni är bland de största talangerna i distriktet. Och by the way, det kostar 1200 kr om ni lyckas.”
 
• Utöver ovanstående behöver distriktsverksamheten en professionell inramning. I form av tränings- match- och civila kläder. I form av krav på coacherna att de sköter uppdraget klanderfritt. I form av krav på förbundskanslierna att de backar upp coacherna med alla former av administrativ support.
 

Allt detta kommer att kosta. Nån som sa att det kostar att ligga på topp? Steget efter nästa steg kan ta oss dit.

Axel Wallin har tidigare coachat bland annat Skurus damer i Basketettan, Herrar U18 och U16 i BG Karlsruhe i Tyskland, samt varit assisterande coach för Damer U20- och U18-landslagen. Den här säsongen är han coach för Stockholms Stadslag HU16, utbildare på Grund- och Steg 1-kurser, och håller föreläsningar, men coachar inget lag i seriesystemet. Det ska det bli ändring på till nästa säsong. Han flyttar då till Lund för att coacha Eos herrlag i södra ettan. Axel är civilingenjör och arbetar till vardags med krisberedskap och riskhantering på AstraZeneca i Södertälje. Ån så länge har AZ kvar sin anläggning i Lund, så Axel "tar med sig" jobbet när han flyttar ner. Axels "tre favoriter" handlar den här gången om bänkspelare i NBA-slutspelet:

1. Goran Dragic, Phoenix Suns.
Har väntat i fem år på att PHX skulle slå ut Spurs i slutspelet. Tack för det Goran.
2. Jason Williams, Orlando Magic
Var i Seattle då #55 i sin femte NBA-match crossade över Gary Payton och smekte i en floater. Och med allt snack varje sommar om veteraner som ska göra comeback är det en glädje när någon till slut lyckas.
3. James Harden, Oklahoma City Thunder
Hans smootha, avslappnade och korrekta spelstil gör att man får lust att skaffa helskägg.

AXEL WALLIN
ax_w@hotmail.com