I Skyttbrinks skola i Tullinge fanns en gymnastiksal. Den hade ribbstolar, rep och bommar och omgavs av tät skog. Vi elever som kom dit hade fyllt tio år och hade aldrig sett en sal under tak för kroppsövningar. Gymnastik i lågstadiet hade vi bedrivit i skogen. Fröken Gauding hade ställt sig i en slänt och singlat ut en bunt papperslappar i terrängen som barnen under tävlingsformer samlade in. Vi hade övat sprint på en grusväg med grässträng. I den nya gymastiksalen i Skyttbrink fanns målade linjer för bollspel. Korgboll var en friluftslek men här spelades den inomhus. Vi sa korgboll upp till femte klass, vill jag minnas. Korgen satt på en stoppbräda tre meter upp och bollen skulle passera genom ringen ovanifrån. Det krävde ett jättekast och upplevdes som en närmast omöjlig uppgift av spelare i dryga enmetersklassen. Ett straffkast gjordes med två händer. Man tog sats med bollen mellan knäna och slungade den underifrån framåt-uppåt. Den var tung som en vattenmelon och fick beröras bara med händerna. De gånger man fick grepp om den ville man rusa på mål men fler än tre steg fick man inte ta. Det var förbjudet. Man fick inte hålla den längre än tre sekunder heller utan skulle passa till lagkamraterna. Passa var spelets tråkigaste moment. Och slog man den ur händerna på motståndaren blev det oftast avblåsning för rått spel. Den som spelade med bar överkropp kunde i omklädningsrummet visa upp röda blaffor efter "svidare".
Korgboll verkade vara ett tjejspel. Det tyckte grabbarna som föredrog hockey. Korgbollstjejer hade ljusblå gympadräkter med axelknäppning och infällt resårband i midja och ben. De hade vita gymnastikskor i smärting och räfflad gummisula. När de studsade bollen och ropade på pass förde de ett fruktansvärt liv och tjoade omanligt, tyckte åtminstone jag. De spelade med växande bröst.
MED BÖRJAN I femte klass blev korgboll basketboll. Alex Milits var flykting från Estland, född 1932. Han hade anlänt till Skyttbrink som nygift med en av skolans fröknar, Birgitta. Milits var en jovialisk och korpulent storrökare, akademiker, intellektuell som i ungdomen varit framgångsrik boxare men även spelat basket. Det ryktades att han under kriget levt underjordiskt och arbetat på omstörtande förändringar av förhållandena i Sovjetunionen. KGB och Säpo kollade honom.
Basketbollen organiserades under Milits. Det här var i Tullinge 1962 och framåt. Lagen bestod inte av sex utan av fem spelare. Ett lag hade en coach. Det hade avbytare. Planen fick mittlinje, kortlinje och straffkastlinje. Rått spel ledde till personlig foul. Det fanns teknisk foul. För första gången hörde jag uttrycket "bollen är död" och "dunka". Tempot drevs upp avsevärt. Milits lärde oss tvåtaktsrytmen, hur man roterade på en fot, hur man dribblade, kastade, studsade. Mellan studsarna i en dribbling fick man ta hur många steg som helst. Basket visade sig under Milits vara en teknisk sport där bollkontrollen kunde övas upp till artisteri. Man skulle vara lång, helst jättelik. Det blev viktigt med rätt klädsel också och rätt skor. Till och med domaren hade "dräkt" och använde helt nya tecken och visselsignaler för att förklara sina domslut. Och matchlängden var inte en gymnastiklektion utan 2 x 20 minuter, samt halvtidspaus på 10 minuter.
OM JAG MINNS rätt var namnet Janos Fügedi på den spelare som hoppade med i Tumba basket där jag spelade på sent 60-tal. Denne spelare hade landslagsbakgrund och var värvad av Milits. För första gången upplevde jag att en spelare gjorde fler än 50 poäng under en match. Tumba var framgångsrikt. Vi fick ytterligare understöd av en tiokampare från Finland, en storväxt atlet som spelade i nivå med Fügedi. I jämförelse med dessa båda, samt med ett växande antal egna lagprodukter, började jag känna mig liten och oduglig. Jag hade spänst nog för att hänga mig fast i ringen, men dunka fick jag aldrig göra. Jag längtade tillbaka till korgbollen där det inte fanns någon målgård och där man fick spela med småtjejerna som alltid lät sig dribblas bort och som tjoade förtjust när man brottades med dem om den melontunga bollen.
Ernst Brunner är författare och som den gode vän och kamrat sedan barndomen han är, är det givetvis en ära att få en text publicerad av honom på mybasket.se. Efter vår uppväxt vid Seppan i Tullinge tillbringade Ernst flera år utomlands. Han gick bl a sex år på utländska universitet och var under en tid också ishockeyproffs i Frankrike. Idrotten har alltid varit en viktig del av Ernsts liv. Numera håller han sig i form bland annat genom regelbunden boxningsträning. Ernst doktorerade 1985 med en avhandling om poeten Edith Södergran. Han debuterade som författare 1979 och fick sitt stora genombrott 1991 med boken "Kocksgatan". Ur hans produktion på senare tid kan nämnas romanerna "Yngling på guld" (2007) och "Hornsgatan" (2010). Ernst har erhållit flera litterära utmärkelser, senast Karl Vennbergs pris 2006. Han är vid sidan av sitt författarskap flitigt anlitad som föredragshållare, varit uppskattad sommarpratare och engagerats som bisittare vid OS-sändningar i TV. Här väljer Ernst tre av sina favoriter i livet:
Vulkanbestigningar.
Jag har sett ner i Etnas krater, Vesuvius, Mauna Loas, Mauna Keas, Mon Agung,s Mon Katurs och inte minst Kilimanjaros dubbelkratrar.
August Strindberg.
Den största författaren alla kategorier.
Whisky.
Drycken som är ett måste. Bäst av alla är en Ardbeg med namnet Lord of The Isles.
ERNST BRUNNER
ernstbrunner@3mail.se
