Kommersiellisering, internationalisering och professionalisering

Orden i rubriken, de som beskriver ledorden för modern elitidrott tål att upprepas. Frågan man måste ställa sig är; arbetar den svenska idrotten, och basketen, i den riktningen? Det finns många tecken på det, särskilt i de stora lagidrotterna. Fler och fler av lagen äger sina arenor och kontrollerar därmed intäkterna, gör allt för att komma ut och spela i ett internationellt sammanhang och anstränger sig för att ha professionella spelare. Att det sedan kommer kritik från vissa håll, t ex den nyligen om alkoholservering i samband med idrott, får man ta med en klackspark. Bakåtsträvare finns överallt. Klubbar som t ex Färjestad gör stora vinster på sin försäljning av mat och dryck, inklusive alkohol, i Löfbergs Lila Arena och varför skulle de avstå?

  Basketen är som bekant inte en publiksport som kan mäta sig med de stora i landet, men fler än en har ondgjort sig över sportens taffliga försök, eller snarare bristen på försök, att arbeta i riktning mot kommersiellisering, internationalisering och professionalisering. Många retar sig på Norrköping Dolphins, trots att de i själva verket är kanske de enda som arbetar i en modern elitanda, med egen hall, internationell satsning och en professionell spelartrupp. Framgångarna har inte låtit vänta på sig. Laget är regerande svenska mästare, rankas bland Europas 100 bästa och omsättningen har med satsningen på Stadium Arena tagit jättekliv framåt. Övriga klubbar då? Det finns självklart allt från de som försöker till de som inte förstår vad som händer i omvärlden och agerar därefter.

Norrköping är det enda svenska laget som deltar i internationellt spel den här säsongen, vilket givetvis är under all kritik. Det är enkelt att säga "vi har inte råd, det är alldeles för dyrt" etc. I själva verket hänger allt ihop. Utan kommersiallisering kan det inte bli någon professionalisering och inte någon internationalisering. Glädjande är att ett antal klubbar talar om en framtid i Europa. Att man ändå har en sådan långsiktig målsättning är ett hälsotecken, i bjärt kontrast till alla de klubbar som inte ens kan leva upp till kraven i Basketligans tävlingsbestämmelser om matcharrangemang och annat. Vilken fantastisk möjlighet för Svenska Basketbollförbundet att öka intäkterna det är! Det krävs inte mer än att ta ligans bestämmelser i handen, gå till en match, pricka av allt som inte görs och sedan kamma hem böterna. Men det görs naturligtvis inte.

En klubb som har ett långsiktigt mål att komma ut i internationellt spel är Luleå Basket. Visionen är att bli "Sveriges ledande damelitklubb - i Europa". Även om Luleås vision lämnar mycket övrigt att önska i tydlighet, vore det verkligen dags för ett damlag att ta klivet in i Europaspel. Frågan är bara om det finns de kommersiella förutsättningarna för att göra det. Solnas damlag försökte ju för två år sedan, överlevde kvalspelet och gruppspelet innan de sedan slogs ut i sextondelen. En klar sportslig framgång, men ekonomiskt fick Europaspelet ner hela klubben i brygga. Kanske kan Luleå säkra att inget liknande kommer att hända när det är dags? Först av allt måste de ju lyckas på hemmaplan, och hur är det egentligen ställt med insikterna om vad som krävs? I en tidningsartikel nyligen berättade klubbdirektören att "Vi vill inte ha heltidsproffs utan bygga hela individer". Målet är att ge spelarna halvtidsersättning så att de kan träna för fullt och ändå jobba eller studera vid sidan om. Förmodligen har Luleå Basket gjort helt rätt bedömning med rådande förutsättningar rent kommersiellt, men som långsiktig målsättning håller det naturligtvis inte, i alla fall inte om man avser att avlämna några avtryck utomlands. Våra konkurrenter är fullblodsproffs och dit måste vi också sikta, även om det för ögonblicket inte syns så mycket ljus i tunneln.