Ibland när jag tittar på idrott kommer jag att tänka på Robert Musil och hans romanfigur Ulrich. För att förklara det ska vi börja dagens krönika med en inblick i 1900-talets litteraturhistoria.
Tre författare från det förra århundradet framstår med sina verk som de verkliga litterära giganterna. En är fransmannen Marcel Proust med sitt mastodontverk i sju delar, På spaning efter den tid som flytt. Den andre är irländaren James Joyce, med framför allt sitt mästarstycke Odysseus, som utspelar sig under en enda dag i Dublin. Den tredje och kanske minst läste, är österrikaren Robert Musil, vars livverk var den ofullbordade Mannen utan egenskaper. Verk som hyllas i litterära sammanhang är ofta svåra att ta till sig och det här är inga undantag. En svensk författare sa om Odysseuys: -Jag har läst den tre gånger, men fortfarande kan jag inte säga att jag riktigt vet vad den handlar om.
Mannen utan egenskaper utspelar sig under tidigt 1900-tal i Österrike och är i alla fall hyggligt tillgänglig jämfört med t ex Odysseus. Huvudpersonen i Musils roman heter Ulrich och var som Musil själv, sportintresserad. Handlingen är förlagd till en brytningstid, när monarkin Österrike-Ungern slets isär. På samma sätt var det en brytningstid för idrotten. Från att ha varit en sysselsättning som förknippats med estetik, skönhet och behag, och i huvudsak ett lättjefullt tidfördriv för överklassen, började den utvecklas till en mer publik och tävlingsinriktad verksamhet. Ulrich säger i boken att idrotten är som en teologi, som erfarenheter som numera gått förlorade men som var välkända för mystiker inom alla religioner. Musil skrev också en essä, Kunst und Moral des Crawlens, där han försöker reda ut om simning i grunden är konst eller vetenskap.
Mycket har hänt inom idrotten på de hundra år som gått sedan Robert Musil levde. Många i hans samtid förfärades över vart allt var på väg och sannolikt skulle de vända sig i sina gravar om de kunde blicka in i nutiden. Estetiken och kanske också glädjen har i väsentliga delar fått ge vika. Tävlingsprestationer och resultat betyder allt. Lättjefullheten har ersatts av vetenskaplighet. Allt skall mätas för att prestationen skall kunna förbättras. Idrotten är ändå, som många menar, både tudelad och motsägelsefull och det insåg också Musil. Visst kan man uppleva både skönhet och glädje i den moderna elitidrotten. Samtidigt är det alldeles klart att motions- och delar av ungdomsidrotten bedrivs på helt andra bevekelsegrunder än den elitistiska. De två har utvecklats till helt olika saker.
Efter att ha sett ett antal division 1-matcher, d v s nivån under den absoluta eliten i vårt land, har jag tänkt på Ulrich och Musil. Inte så att kvaliteten och skönheten är på en högre nivå, men för många verkar det vara en annorlunda glädje, inlevelse och spontanitet, fortfarande dock med målet att nå resultat som den främsta sporren. I det yppersta skiktet verkar reaktionerna ofta var "Idag vann vi -jaha", eller "idag förlorade vi visst - jaha". "Snart kommer en ny match". Bland andra lag, som har sina representationslag på en annan nivå, finns det inte lika mycket kunna, men ofta mycket mer vilja och som det verkar, mer engagemang. Jag menar inte att man skulle flytta tillbaka idrotten till något som den var för länge sedan, på Musils tid. Elitidrott handlar om tävlan och konkurrens och därför borde man försöka ta tillvara den stimulans och dynamik som finns i ett system med flera nivåer, där drivkraften är att utvecklas och ta sig upp i hierarkierna. Basketen skulle t ex gynnas av att man öppnade upp den Svenska Basketligan för konkurrens underifrån. Det är jag säker på att Musil skulle ha tyckt om han hade levat idag.
