Man kan jämföra huvudkontoret i ett geografiskt utspritt företag med förbundskansliet i ett idrottsförbund. Jämförelsen haltar i vissa delar, men båda har i grund och botten en servicefunktion, måste arbeta med utveckling av verksamheten och har ansvar för att förverkliga och arbeta med de planer, mål och och budgetar som ledningen bestämt. Inom idrottsrörelsen handlar det senare om det som styrelsen och dess organ, inom basketen utskotten, har arbetat fram. Den stora skillnaderna mellan företaget och idrottsförbundet är att de förra drivs av ekonomiska ambitioner och de senare verksamhetsmässiga. Företaget styrs av ägarna, oftast genom ett inflytande i den mäktiga styrelsen, och den verkställande makten i form av företagets VD. Företaget är ingen demokratisk institution. Det är däremot idrottsförbundet. Det är föreningarna som väljer förbundets styrelse, vilket innebär att valberedningen är en maktfaktor, för när styrelsen är vald har den i någon mening mandatet att driva verksamheten under det kommande året. Det operativa, exekutiva ansvaret, har förbundskansliet, men även utskotten.
DET SVÅRASTE MED huvudkontoret i ett företag och den personal som arbetar där är att få dem att förstå sin roll. Många tror att ett arbete på huvudkontoret med automatik innebär en stark maktposition i förhållande till den övriga verksamheten när det i själva verket förhåller sig tvärtom. De allra flesta arbeten på ett huvudkontor innebär ganska rutinmässiga arbeten vars viktigaste komponent är ge sådan service att verksamheten på "fältet" kan fungera så smärtfritt och smidigt som möjligt. Precis likadant förhåller sig det med kansliet i ett idrottsförbund, även basketen. Ute i verksamheten, d v s i klubbar och distrikt, finns det åsikter om att flera personer som arbetar där tror att de i någon mening har fått sina jobb för att "regera" över svensk basket, och inte förstår att de har tillsatts på sina poster för att vara "rörelsens" serviceorgan och ödmjukt verkställa de planer som de folkvalda har fastställt.
Jag får många synpunkter från olika personer inom svensk basket med ovanstående innebörd. Sant eller inte, men sanningen är alltid i betraktarens öga. Om det finns de som tycker att vissa personer på förbundskansliet är arroganta, otrevliga och inte har någon känsla för service, så tycker de så, även om de inte vill träda fram. Då får man väl göra något åt saken eller påvisa att de som tycker så har fel. En person, en mycket välkänd profil inom sporten, uttryckte det så här: Den ansvarige (på kansliet) tycks varken förstå eller bryr sig. Debatten borde föras högljutt men ingen vågar, för hamnar man på den personens negativa lista försvåras allt framtida samarbete och det kommer att kosta massor. Den här personen är alldeles för dålig på att skapa en struktur och stå för den. Nu är det ju kaos. Ganska hårda ord, men ord som ingen vill höra.
Man måste ha klart för sig att det inte är så enkelt som att allt gnäll är rätt och sant. Min erfarenhet, i alla fall från näringslivet, är att det är lätt att tycka en massa om de som arbetar centralt (huvudkontoret/kansliet), att de inte gör ett dugg men däremot fikar hela dagarna, men ofta har det visat sig att den som gapade mest och högst förstod minst. Det blev helt uppenbart när medarbetare från organisationen fick jobb på huvudkontoret. Utan undantag konstaterade då alla hur mycket det var att göra och sätta sig in i, och hur svårt det kunde vara. "jag hade ingen aning om att det var så här". Icke desto mindre, organisationen/rörelsen/verksamheten har rätt att ställa krav, man måste lyssna på dem och man måste försöka förbättra saker och ting centralt om det visar sig att de inte fungerar som de ska.
MIN EGEN ERFARENHET av förbundskansliet är blandad. Precis som i andra verksamheter finns där allt från stjärnor till stolpskott. Jag har haft många riktigt bra kontakter med förbunds- och kanslipersonal men också några riktigt dåliga. Jag har flera exempel på hur man bänder och vänder på regler, bestämmelser och annat, men vad är nyttan med att dra upp allt det? Sådant kan bero på att man inte vet, förstår eller kan, men också att man använder det i maktsyfte, och finns överallt. När jag fick vänta i fem (5) månader på ett svar på en enkel fråga från en tjänsteman tyckte jag att det var dags att prata med någon ansvarig. Jag stämde träff med både styrelseordföranden Hans von Uthmann och generalsekreteraren Lena Wallin-Kantzy för att diskutera arbetet i förbundet och på kansliet. Jag träffade dem var för sig och det blev i allas tycken bra och intressanta samtal.
De båda "makthavarna" har likheter och olikheter. Båda har en genuin erfarenhet av sporten och idrottsrörelsen, men generalsekreteraren har ägnat hela sitt liv åt arbete inom idrotten medan ordföranden länge var borta och gjorde karriär inom näringslivet, med höga postioner inom välkända företag som Duni och Vattenfall. Wallin-Kantzy var en bidragande faktor till att von Utmann kom "tillbaka" till basketen, och där han nu gör sitt andra år som ordförande. Lena Wallin har däremot arbetat på förbundet sedan tidigt 90-tal, först som projektanställd och sedan 1999 som generalsekreterare. Trots att den ene arbetar helt ideellt med sporten och den andra är avlönad tjänsteman, har de båda ett helhjärtat intresse och brinner för sporten. Båda talar om öppenhet, samarbete och respekt, och betonar vikten av dialog. Det känns nästan som "en invit att normalisera förbindelserna" för att använda diplomatspråk.
Hans von Uthmann vill från sin ordförandeposition föra fram bättre kommunikation och dialog, förbättra förbundskansliets supportfunktion och vara synlig ute i verksamheten. Det senare är viktigt och det har han lyckats väl med. Hans syns ofta på basketevenemang, och andra ser honom. När jag nämner min "femmånadersfråga" blir han lite besvärad och menar att det självklart borde ha löst sig snabbare, men framhåller att ett par av de senare rekryteringarna till kansliet verkligen har höjt nivån. Han har som ambition att ha en stark förbundsstyrelse med hög och bred kompetens, bland annat ifråga om juridik och kommunikation, och när det gäller kansliet vill han se tydlighet och en trevlig attityd. Att han är en samarbetsmänniska, med förståelse för nyckelfrågorna i en folkrörelse, är helt uppenbart. Han pratar gärna om vikten av ömsesidig repsekt och behovet av fortgående diskussion. Jag får en känga på vägen, när han har reagerat på att jag använde ordet "förbundsfolk" i en artikel, och menar att min syftning var ganska respektlös, en åsikt som jag inte delar. Hans inbjuder i alla fall till fortsatt dialog och vi är helt överens om att vi måste våga ta upp tveksamheter till ytan och ventilera dem, och är också eniga i att även om åsikterna ibland går isär så är syftet detsamma; att göra den här idrotten bättre. Ordförandens programförklaring för det framtida arbetet handlar om att få våra seniorlandslag till A-gruppen i EM, att etablera de inhemska ligorna ordentligt och att bygga verksamheten underifrån, med bra ledare och tränare på alla nivåer.
Lena Wallin-Kantzy kan det här med arbete i en idrottsrörelse från insidan. Hon har varit med om både toppar och dalar inom basketen. Den värsta perioden var nog åren efter EM 2003, då den ekonomiska situationen tvingade förbundet att banta kanslipersonalen till ett minimum. Det var tuffa tider med stenhårt slit och arbete, men nu är ju som bekant tiderna annorlunda och bättre. Ekonomin är i balans och vi har åter fått mer resurser på kansliet. Senast har ju t ex landslagsverksamheten förstärkts och en resurs för barn- och ungdomsverksamhet tillsatts. Svårigheten, menar hon, är att bestämma var och inom vad man ska utvidga när man får mer resurser. Även om Lena är personalansvarig för personalen på kansliet kan hon inte själv ta de besluten, utan måste föra fram sina önskemål till styrelsen för beslut. Som chef för kansliet är hon van vid att det kommer synpunkter och kritik. Ibland är den befogad, ibland inte, men hon betonar att man hela tiden arbetar med att försöka förbättra t ex servicen. Lena är fullt på det klara med att förbundskansliet inte är perfekt på något sätt, men att det finns en medvetenhet om det och ambitioner att bli bättre. Även om det finns en del att jobba med på kansliet är generalsekreteraren i alla fall stolt över den personal hon har på kansliet och tycker det är viktigt att alla som arbetar på förbundet har en känsla, en erfarenhet och ett engagemang för idrotten. Det är lika viktigt som den formella kompetensen för arbetet ifråga, tycker hon. Jag tar upp ett par konkreta exempel på kritik, bland annat problemet med tävlingsbestämmelserna i allmänhet och i synnerhet deras brister och otydliga skrivningar. Hon inser problemet, men betonar också att det är ett område som klubbarna och deras företrädare borde engagera sig mera i. Lena efterlyser rent generellt mer aktivitet från "rörelsen" för att påverka saker och ting och beklagar att trots att medlemmarna har rätt att motionera så kom inte en enda motion in från dem till årsmötet, och inte heller ett enda förslag till valberedningen.
VECKANS NYHET, slutligen, läser vi passande nog på basket.se. Dessvärre är det inget hedersomnämnande, utan handlar mer om veckans mest förvirrade nyhet. Den har rubriken "Handbollsexperten vill ta efter NBA". Först trodde jag att artikeln var ett försenat aprilskämt (den är daterad 4/4) eftersom jag hade svårt att hitta texten som man refererar till på GT, men det visade sig att den fanns i verkligheten, och att handbollsexperten Hellgren faktiskt uttrycker den kuriösa meningen "NBA har bättre fotarbete och är bättre på offensiva fouls". Ganska roligt faktiskt. Jag visste inte ens att NBA hade ett fotarbete och funderar fortfarande hur man kan vara bättre på offensiva fouls. Det kanske klarnar till slut, men mest förvirrande av allt är att basket.se kallar handbollsexperten för Stefan Hellgren. Det finns bara en Hellgren inom handbollen, som har gjort 214 landskamper och som är expert på GT. Det är den gamle målvakten som heter Claes och inget annat. Stefan Hellgren är däremot basketspelare i Jämtlands ligalag men lär inte ha gjort några landskamper, i synnerhet inte i handboll.
