Mer makt åt styrelserna

Makten är alltid personlig. Även i stora organisationer med stort inflytande förhåller det sig så. Ibland kan man t ex höra begreppet "företaget tycker si eller så". Det är helt fel. Företaget tycker nämlingen ingenting därför att företaget inte är något som kan ha en åsikt. Istället är det enskilda individer med stor makt i företaget som har tyckt till i någon fråga. I näringslivet är det ofta, men inte alltid, så att i ett företag med koncentrerad ägarbild, blir styrelsen maktfaktorn, för i styrelsen sitter ägarna eller ägarnas företrädare. När ägarbilden är mer splittrad blir istället tjänstemannamakten större och en aktiv verkställande ledning kan lägga beslag på ett större inflytande.

  Inom idrottsrörelsen finns det nästan alltid många ägare/medlemmar i organisationerna. I ett förbund är det föreningarna. I en förening är det de enskilda medlemmarna. Därmed inte sagt att styrelserna i alla idrottsföreningar och förbund blir tandlösa. Det beror givetvis på hur styrelsen arbetar och agerar och väldigt mycket på om det ens finns några tjänstemän i en verkställande ledning. I många föreningar finns ju inga sådana, varför styrelsen med nödvändighet inte bara kan, utan måste ta en större roll och därmed en starkare maktposition. I föreningar, företrädesvis på elitnivå, där det av operativa skäl finns behov av en eller flera tjänstemän, har det däremot utvecklats en kultur där de ledande tjänstemännen samlar makten i sin egen person och den egna omgivningen. Vi har fått en flora av sportchefer/klubbchefer/klubbdirektörer som fått makten i föreningarna, och alltför mycket menar många. Det är ingen bra utveckling, i alla fall inte om maktförskjutningen sker på bekostnad av att styrelsen marginaliseras.

  En styrelse väljs av dess medlemmar, medan tjänstemännen ju är anställda, vanligtvis tillvidareanställda. Styrelsemedlemmarna är utbytbara, därför att medlemmarna kan rösta borta dem om de (medlemmarna) är missnöjda och istället välja några andra. Tjänstemännen är oantastbara i meningen att de sitter säkert på sina jobb och kan bara flyttas från sin position enligt de arbetsmarknadslagar som gäller för alla anställda i landet. Det här är inget problem om tjänstemännen gör ett bra jobb och anpassar sig till den tänkta maktbalansen i föreningen. Problemet är när tjänstemännen får och tar en sådan maktposition att de blir allsmäktiga och gör styrelserna tandlösa. Det drabbar inte bara styrelsen. Det drabbar hela föreningen, dess medlemmar, coacher och inte minst spelarna. Klubbdirektörer och allt vad de kan kallas, som skaffar sig en position av närmast påvlig karaktär, blir ett ok för utvecklingen om de agerar helt utifrån sina egna intressen och utan något egentligt mandat. Styrelserna har i dessa fall ofta sig själva att skylla. Av olika skäl sanktionerar de denna ohälsosamma tjänstemannamakt, kanske av lättja, kanske för att de har ett högt förtroende för tjänstemännan eller "inser" att de (tjänstemännen), kan frågorna bättre. Coacher och spelare kommer ofta i kläm, och undrar ofta bittert varför dessa tjänstemän kan sitta med sina präktiga löner och anställningsvillkor, ha styrelserna i sin hand och bolla med coacher och spelare på ett oanständigt sätt. "Det är de som borde få sparken istället", är en kommentar man ofta hör.

  Det går naturligtvis inte att säga att att alla tjänstemän i våra elitföreningar är maktgalna egoister. Tvärtom är det många som gör ett enastående jobb och enorm nytta för sporten och föreningen, men helt klart har vi en utveckling där det pågår en maktförskjutning från styrelserna till tjänstemannavälde. Det är inte bra. Båda parterna måste ta sitt ansvar för att styra inriktningen åt rätt håll. Styrelserna måste återta makten när de förlorat den och tjänstemännen måste förstå sin roll och anpassa sig. Det finns många som menar att förbundets generalsekreterare alltför mycket anpassar sig till de "rådande" strömningarna och inte är tillräckligt principfast i många frågor. Vad kritikerna måste tänka på är tjänstemannens roll, att den inte kan agera hur den vill och måste anpassa sig. Förbundets medlemmar väljer förbundsstyrelsen, som sedan under sin mandatperiod har till uppgift att staka ut vägen och besluta om färdriktningen. Tjänstemännens roll kan enkelt sägas vara att verkställa det som den rådande styrelsen har beslutat. Det vore väldigt konstigt om den högsta tjänstemannen drev en annan linje än sin styrelses.

  För en tid sedan fick jag från en förenings valberedning frågan om jag kunde tänka mig att kandidera till ordförande. Jag svarade ja, men la till att "då vill jag först deklarera vad jag vill göra och om jag blir vald kommer jag att driva min linje". Nu blev det inget av med det hela, men vi behöver ganska säkert fler i styrelseposition som vill och kan ta det ansvar som medlemmarna gett dem. Möjligen har vi ett problem i att det är svårt att hitta de "rätta" individerna till styrelseposterna, eller att de har alla möjliga och omöjliga skäl till att vara med, och inte kan eller vill göra det de ska. Vi kan skratta gott åt fotbollens ordförande Lagrell när han far Europa runt med media i släptåg i jakten på en förbundskapten, eller åt Barcelonas ordförande Laporta (och för den delen många i samma position i Europeiska klubbar), när han likt en politiker ger det ena löftet efter det andra om spelarinköp för att få chansen att bli omvald. Skrattet borde fastna i halsen när man inser att de på gott och ont tagit de ansvar de fått av medlemmarna. De är utbytbara och ryker all världens väg i nästa val om medlemmarna misshagas. Det är inte fallet med klubbdirektörerna och tjänstemännen. Därför borde styrelserna ta makten och använda den.