Mellandagstankar

Många basketmänniskor använder regelbundet Facebook och vissa även Twitter. Man lär sig ganska mycket om människor när de kommunicerar på det sättet. Fler borde pröva på det, men det finns bekymmersamma sidor också. Ett sådant är mängden information. De som har hundratals vänner har rimligen ingen chans att hinna med i svängarna såvida de inte sitter uppkopplade för jämnan, för informationen på Facebook och Twitter är tidstypiskt snabb, omedelbar och högaktuell, men bara en kort stund. De sociala medierna är rent allmänt enastående som kanaler för kommunikation och imformationsspridning. Vad man önskar att de skulle användas för mer angelägna saker, för så är inte fallet. Merparten är trivial smörja. Värst är alla de som håller på med Farmville och liknande. Visst kan man stå ut med att folk ibland skickar meddelanden om vad de ska göra efter lunchen och liknande meningslösheter, men när man dagarna i ända får meddelanden om att de har fått 15 nya höns, så är det nog. Jag lovar, om jag får fler sådana budskap ska jag bränna ner hela den fördömda farmen.

Under helgerna har jag mejlkommunicerat med en läsare som ville diskutera mer apropå min artikel om damettan och om varför den blivit ett andningshål mer än ett getingbo. Så här säger han bland annat: Sen undrar jag oxå vad damligaklubbarna håller på med, för mig finns det endast en anledning att spela i högsta serien, och det är att tävla om SM-guldet. Alla borde ju ha som målsättning att vinna SM-guld och sedan göra en plan och ha ett mål hur man ska nå dit. För vissa klubbar är ju möjligtvis varje säsong en guldchans, men de andra måste ju jobba mer långsiktigt. Hur ska t ex Umeå eller Brahe vinna SM-guld? Är det på 3, 5 eller 10 års sikt? Vad har Kvarnby för mål? Kanske man skulle lägga pengarna från de utländska spelarna på ungdomssidan och ta in såna förstärkningar ett-två år innan det är guldläge och skriva längre kontrakt med spelarna? Nu känns det bara kortsiktigt på alla håll. Rädda säsongen, hänga kvar, vinna nästa match o.s.v.

  Intressant påpekande. Elitidrott handlar ju om att vinna mer än något annat. Jag tror att alla lag försöker och vill vinna varje match. Däremot kan inte alla räkna med att vinna mästerskapet. Det var väl ungefär så Lennart Grundel menade när han på Svenska Basketligans upptakt satte Örebro överst i tabellen. Som läsaren påpekar borde det vara varje lags skyldighet att ha en plan för att vid någon tidpunkt vinna titeln. Det är dock inte samma sak som att försöka vinna varje match eller inte ha som säsongsmål att bli mästare. I årets upplaga av Svenska Basketligan tycks i alla fall alla lag tro att de kan vinna guldet med tanke på alla de förstärkningar som haglar in och ändå är vi långt ifrån sista transferdagen, den sista februari. På en vecka har fem av lagen tagit in totalt sex nya spelare och en sjunde lär bli klar inom kort under förutsättning att Sundsvall kommer överens med Neill Mottram.

  Det är givetvis upp till de enskilda klubbarna hur de hanterar sina resurser, men någonstans går väl en gräns där det inte längre är vettigt eller lönsamt att hämta in nya spelare, då det är bättre att lägga pengarna på annat och ta sikte på ett mål längre fram i tiden. För vad är skillnaden mellan åttonde eller nionde plats i tabellen om man ändå inte kan ta hem rubbet? Förmodligen tre matcher. Just nu har lagen i basketligan fyra utländska spelare i snitt som ett resultat av utvecklingen, bra eller dålig. Ungefär som Jonte Karlsson sa i en intervju i DN häromdagen; basketen blir mer och mer lik Allsvenskan i fotboll. När våra bästa talanger flyttar utomlands i stora skaror tycker klubbarna att de måsta hämta nya spelare någonstans ifrån.

Det är både tragiskt och förbryllande att världens kanske bästa kvinnliga basketspelare, Diana Taurasi, sannolikt kommer att bli avstängd ett par år för doping. Taurasi testade i oktober positivt för ämnet Modafinil och hennes turkiska klubb Fenerbahce stängde sedan av henne i avvaktan på B-provet. Det skall i dagarna ha blivit klart och även det varit positivt. Om det inte kommer fram några nya fakta i målet kommer Taurasi där med att missa OS i London nästa år och därmed chansen att spela hem ett tredje OS-guld till USA. Modafinil är ett centralstimulerande medel som har likheter med amfetamin och används för behandling av narkolepsi. I FASS klassas modafinil som ett beroendeframkallande läkemedel och det är upptaget på WADAs lista över dopingmedel. I en artikel i Läkartidningen sägs att effekten av modafinil under långtidsbehandling har studerats, som längst i 136 veckor. Symtom på beroende har inte observerats i studierna, men försiktighetsvarningen beror förmodigen på att läkemedlet är en centralstimulerande substans och bristen på just dokumentation av långtidseffekter.

  Det lär nu inte hjälpa Taurasi. Andra idrottare, t ex den amerikanska sprintern Kelli White, som vann både 100 och 200 meter i VM 2003, fälldes för att ha använt medlet och blev av med sina medaljer. Narkolepsi är en obotlig sjukdom som yttrar sig i att individen drabbas av obetvinglig trötthet, ofta och lätt somnar under dagen och kan ha svårt att sova på nätterna. Det är givetvis ett jättebekymmer för en elitidrottare, men det som förefaller så märkligt är att den stora klubben Fenerbahce inte har bättre kontroll på sina spelare och medicinerna de använder. Ett tänkbart scenario är förstås att Taurasi medicinerat utan arbetsgivarens vetskap, men det är lika illa. Medlet står på listan över förbjudna preparat.

Några gånger har jag pratat med Björn Göransson, klubbdirektör i Eos, om olika kulturer i olika idrotter. Björn brukar säga att det är intressant hur en idrott som handboll är befriad från våldstendenser. Trots den ibland brutala behandling som spelare utsätts för ser man nästan aldrig handbollsspelare gå till attack eller tillgripa våldsamheter mot andra spelare. Även handbollsdomare tycks vara en grupp, till skillnad mot andra idrotter, som kan genomföra sin uppgift utan att ständigt bli ifrågasatta och påhoppade. I andra idrotter, t ex ishockey, är slagsmål legitimt och betraktas som en del av den världen. På många håll finns det t o m förväntningar på ett "uppfriskande slagsmål" mellan varven. Vad Björn menar är väl egentligen hur man skall få in en motsvarande handbollskultur i det avseendet i basketen. Det är en intressant fråga som vi kanske får återkomma till. Inte för att basketen har samma tendenser och öppna mottaglighet för fysiskt våld som t ex ishockeyn, men ibland går det ju överstyr i vår sport också och det är ju absolut inget som man vill att våra ungdomar skall ta efter, möjligen använda som avskräckande exempel. En som nyligen tagit till våld är det amerikanska jättelöftet Brittney Griner, tjejen som ofta dunkat på matcher, och som går på- och spelar för Baylor University i Texas. Griner får ofta en omild behandling av motståndarna och vid ett tillfälle brast det helt och hållet. Hon gav en motspelare en riktig högerslägga rakt i ansiktet och skämde ut både sig och sin skola efter noter. Hennes coach hade i alla det goda omdömet att säga att det inte finns plats för sådant inom idrotten och att ingen någonsin kommer att vara stolt över det som hände på planen.