Om konsten att leda

Jag har alltid tyckt att Pia Nilssons beskrivning av ledarskapet är väldigt träffsäker. Pia Nilsson är en av Sveriges mest framgångsrika golftränare, har bland annat coachat landslaget och också haft prestigeuppdraget att leda det europeiska laget i Solheim Cup, damernas motsvarighet till Ryder Cup. Pia Nilsson jämförde sin roll som coach med en trädgårdsmästare. Jobbet var att vårda plantorna, d v s spelarna, så att de skulle växa, frodas och bli praktfulla. Idrottare, precis som plantor, behöver värme och ljus och rent allmänt få omtanke och omvårdnad. De behöver vattnas och ibland gödslas för att få växtkraft. Det kan också finnas stunder då de måste ansas, beskäras och möjligen tuktas.

  Pia Nilssons metafor är ett ställningstagande för en coachroll som är stödjande och som baseras på mogen insikt om människans förutsättningar och möjligheter. Auktoritet bygger på kunskap och inte på auktoritärt beteende, men en medveten ledare måste också ibland kunna sätta ned foten och ta obekväma beslut. Plantor likväl som idrottare har en inneboende livskraft och utvecklingsvilja. Det gäller bara att plocka fram dem och skapa de bästa möjliga förutsättningarna. När det kommer till kritan är det de enskilda spelarnas vilja som är avgörande och den bästa ledaren är den som kan locka fram den på bästa sätt.

En annan Pia, Sundhage, som är coach för det amerikanska fotbollslandslaget, har en liknande ledarfilosofi. Den oamerikanska stilen har gått hem hos spelarna och resultaten har inte uteblivit. "Det bästa med Pia Sundhage är att hon ger spelaren förtroende. Hon har fått glädjen tillbaka i laget, hon lyssnar på oss, vi kan ha en dialog. Den förre coachen sa bara åt oss vad vi skulle göra", berättar en av spelarna.

  Av olika anledningar finns det som vi alla vet många ledare och coacher som arbetar på ett helt annat sätt än Nilsson, Sundhage med flera. Med bombastiska och närmast diktatoriska metoder styr de sina trupper i den falska tron att de i sina roller måste veta, kunna och förklara allt. Det kan bero på bristande insikt och kunskap, på rädsla eller ångest, eller kanske på att man själv haft sådana ledarförebilder. Den typen av ledare har det funnits, och finns det gott om, både i öst och i väst.

Man måste inse att det naturligtvis är skillnader mellan att leda t ex ett lag med barn jämfört med att coacha färdigutvecklade elitspelare, vilket ju är vad den här krönikan främst handlar om. Naturligtvis är det också så att olika typer av ledarskap mycket väl kan leda till framgång. Det finns inget sätt som är det enda rätta. Personligheter, omständigheter och situation kan ställa krav på varierande ledarstilar. Att det går att piska in vett och nå kortsiktiga resultat, á la Bobby Knight, är ju bekant. Den berömde coachen är ju känd för att ha vunnit mycket med många gånger mindre talangfulla lag, men har lyckats producera ovanligt få spelare som blivit framgångsrika i karriären efter college.

  Den insiktsfulle ledaren inser att han/hon måste se bortom nästa match och nästa säsong. Har man fått ansvaret att leda en grupp talangfulla och ambitiösa individer bör man förstå att det finns större värden och mål än kortsiktiga vinster. Den som saknar insikt förstår inte hur vuxna människor vill bli behandlade och i vilken typ av miljö dessa trivs och utvecklas bäst. Den förstår inte att ett holistiskt och långsiktigt perspektiv kommer att leda till framgång. Problemet är att den typen av ledare är alltför trångsynt och saknar basala kunskaper om psykologiska och sociologiska processer.

Poängen är att det finns olika sätt att leda och coacha med framgång. Det viktiga är att ha ett perspektiv och en grundläggande syn, som attraherar det bästa hos människor, och utifrån det tillämpa sin egen stil. Två amerikanska forskare vid namn Gregory Bassham och Mark Hamilton synade fyra ledande basketcocahers ledarskapsfilosofier och hittade några gemensamma drag hos dem alla, vilka för övrigt stämmer överens med det som lärda män och kvinnor predikat i århundraden. De fyra coacherna var Mike Krzyzewski, Pat Summit, Dean Smith och Rick Pitino. Trots att de alla har väldigt olika personligheter och sätt att coacha sina lag, har de på en övergripande nivå samma tanke om det framgångsrika ledarskapet. De ser basketen som ett mikrokosmos. Det som är framgångsfaktorer inom basketen är det också i livet i övrigt, och tvärtom.

  Bäst kan det sammanfattas med några rader av Mike Krzyzewski: "I don´t look at myself as a basketball coach. I look at myself as a leader who happens to coach basketball. When my players get into the workplace, they´re armed with more than just a jump shot or a dribble, but I want you armed for life. I want you to develop as a player, I want you to develop as a student. And I want you to develop as a human being."

  Bassham och Hamilton hittade sex enskilda saker, eller principer, som var gemensamma i de fyra coachernas sätt att arbeta och leda. De sex principerna var följande:
1. Sätt krävande mål (Set demanding goals). "Think big, focus small." Långsiktiga, tuffa mål kräver delmål som bryts ned till daglig nivå.
2. Gör hårt arbete till din passion (Make har work your passion). Det är inte många saker kan man kontrollera i sin omgivning i livet eller inom basketen, utom den egna insatsen. Ju mer arbete man lägger ner desto mer kan man påverka.
3. Etablera sunda vanor (Establish good habits). Goda vanor, allt från artighet till punktlighet ses som en förutsättning för framgång, särskilt i en sport som basket, där en stor del av spelet handlar om upprepningar.
4. Var ihärdig (Be persistent). Den största skillnaden mellan människor som lyckas och de som inte lyckas i svåra uppgifter, är inte talang. Det är ihärdighet.
5. Lär av motgångar (Learn from adversity). Katastrofen är möjligheternas moder. Inget triggar en vinnare mer än en motgång.
6. Sätt laget före dig själv (Put the team before yourself). Samtliga fyra coacher predikar att varje individ skall ge upp sitt självintresse (inte nödvändigtvis själviskhet) för det det större ändamålet, så att summan av helheten blir större än dess delar.