Om upplevda svek

Häromdagen när jag gick genom Fatbursparken på Söder i Stockholm såg jag en kille stå och urinera mot en husvägg. Jag fick god lust att ge honom en snyting för hans svinaktiga beteende, men avstod av olika skäl. Det finns alltid ett val och det hade Jonte Karlsson också för 18 månader sedan, när några ungdomar störde 08-träningen i Fryshuset. Jonte valde att gå till handgripligheter mot en av dem och sedan fanns ingen återvändo. Efteråt har han visat ånger och bett om ursäkt, men det går inte att få handlingen ogjord. Nu sitter hans arbetsgivare Svenska Basketbollförbundet med problemet att den landslagsansvarige riskerar att bli fälld och drabbas av böter eller t o m fängelse. Om Jonte Karlsson döms är hans karriär på förbundet naturligtvis över. Det är uteslutet att ha en landslagschef som är dömd för misshandel/ofredande, men frågan som många nu ställer sig är om det ens går att ha en som står åtalad för saken. Kanske spelar det ingen roll. Att åklagaren, med det material som finns till hands, har drivit saken till rättegång tyder på att Jonte Karlsson inte kommer att klara rättsprocessen helskinnad.

   Från förbundet har Jonte Karlsson nu fått rådet att inte uttala sig i media och uppenbarligen har han tagit fasta på det. Frågan är om det är en bra taktik och vad det ska tjäna till. Tystnad är sällan en bra metod att möta kritik och frågor med. När man läser handlingarna i målet är det uppenbart att besvikelse över tystnad och vuxenvärldens brist på reaktion är viktiga orsaker till att saken gått så långt som till rättegång. Det är tragiskt. Från den unge mannen och hans familj beskrivs händelsen som ett övergrepp, men de beskriver också ett annat övergrepp. Möjligen kan dettta "andra" övergrepp vara orsaken till att affären inte fick ett slut tidigare. Den 23/11, alltså mer än två veckor efter själva händelsen, säger man i en skrivelse att inte någon representant från klubben eller Fryshuset har tagit kontakt med pojken eller hans familj. Deras besvikelse över denna sak är stor. Det handlade om den idrott som pojken älskade mer än något annat och den förening han varit med i sedan sjuårsåldern. Ett par dagar efter detta kommer den polisanmälan som slutligen leder till rättegång.

   Det är alldeles uppenbart att pojken och hans familj känner sig svikna av den organisation som till och med i sitt namn har begreppet "human rights" och som har grundvärderingarna Samarbete, Ansvar, Kvalitet, Engagemang och Respekt. När en reaktion och ett tydligt ställningstagande från den organisationen uteblev är det begripligt att familjen kände sig övergiven och utelämnad. Det måste för dem ha framstått som att klubben och Fryshuset sanktionerade det beteende som herrlagets coach hade uppvisat den där dagen, även om denne själv bad om ursäkt för sitt tilltag redan direkt efter händelsen och sedan också sökte kontakt med pojkens familj. I skenet av det inträffade är det kanske inte så konstigt att pojken och hans familj valde att på något sätt slå tillbaka. Att leva som man lär är väl den sammanfattande kommentaren till händelserna i det här fallet. Alla inblandade; de störande pojkarna på läktaren, herrlagscoachen, klubben ocht Fryshuset har i någon mening svikit det de förväntas stå för. Det ledde till kedjan av händelser, men snart står vi vid vägs ände. I alla fall någon kommer att få betala ett pris för det inträfffade. Om tre månader är det rättegång och då skrivs kanske det avslutande kapitlet i den här sorgliga historien.

Att Plannja AB nu övergivit den stora basketklubben i Luleå som huvudsponsor och Länsförsäkringar tagit över, tycks vara en traumatisk händelse för många basketintresserade i allmänhet och för klubbens fans i synnerhet. Sponsorbytet beskrivs i chocktermer och som ett svek när det i själva verket handlar om en sund företagsekonomisk aktivitet. Med stigande förvåning läser man om besvikelse över "hur man kan göra si och så mot fansen", "hur man kan välja ett sådant namn", "hur man kan byta färger" etc. Alla som är så upprörda borde väl veta att många lag på kontinenten byter namn lika ofta som vi andra byter skjorta. Det borde inte vara konstigare än så hos oss heller. Allt handlar om pengar och business. Kan inte den ene leverera de nödvändiga kulorna så får man skicka in någon annan som kan det. Inte ens föreningens supporterklubb kan väl vara så naiva att de trodde på en livslång sponsorrelation mellan Plannja AB och klubben, eller gjorde de? Nu står de i alla fall där med lång näsa eftersom de lät färgen grön ingå i sitt namn och den nye sponsorn har en helt annan färgpalett. Sen får man ju hålla med om att det nya namnet, LF Basket Norrbotten, inte är det charmigaste man hört, men strunt samma. Gläd er istället åt att stålarna åter finns på bordet och att klubben kan fortsätta spendera på att skaffa de bästa möjliga spelarna och spela den bästa möjliga basketen. Eller är det möjligen av underordnad betydelse?

 Stockholmsklubben White Eagles ska från hösten heta Stockholm Eagles och säsongen som kommer skall bli den sista i basketettan. Sedan skall klubben ansöka om en plats i Basketligan. I planerna ingår att så snart det är möjligt börja spela hemmamatcherna i Eriksdalshallen som förr var ett baskettempel, men där mest andra bollar studsat de senaste åren. För att ytterligare förgylla matcharrangemangen planerar klubben att bjuda in legendariska basketspelare till sina matcher. Bodiroga lär redan vara klar och man hoppas snart på klartecken från Vlade Divac. Nästa mål efter ligainträdet för Eagles är att bli det första Stockholmslaget i Baltiska ligan, för det är så man vill uppfattas, d v s som ett vanligt Stockholmslag, inte ett invandrarlag. Det är också anledningen till namnbytet, men Eagles har naturligtvis en lång väg att vandra i det avseendet. Klubben som har bara drygt tre år på nacken har ju av naturliga skäl en stark serbisk framtoning. Ingen konstigt med det, men det är inte "bara att" förändra i en handvändning. Då tar man ju bort identifikationen och det som faktiskt skapat framgången. Ledningen i Eagles är serber, liksom sponsorerna, större delen av spelartruppen, publiken och fansen. En typisk serbisk symbol pryder klubbmärket och framgången har till största delen skapats av importerade serbiska spelare.

   När Eagles tar klivet upp i Basketligan vill man ha en klubb också i ettan. För den skull krävs ett samgående eller samarbete med någon. Vem det blir återstår att se, men Akropol är i alla fall borta ur bilden. Nyligen togs från Akropol ett initiativ där man föreslog ett samgående mellan klubbarna och en gemensam satsning mot Basketligan. White Eagles tackade nej till förslaget och frågan är nu hur högt Eagles-aktierna står i Akropollägret och om de senare känner sig svikna, för i samma veva värvade Örnarna Akropols coach, greken Georgios Karasavidis. Den erfarne Karasavidis blir nu alltså head coach för Stockholm Eagles och skall leda marschen mot Basketligan.