Det var nära en quadrupel-double

I tisdags var jag på en match i norra damettan, då serieledarna Järfälla tog emot och demolerade Blackeberg med 92-60. Bortalaget kunde inte alls motsvara förväntningarna från det förra mötet mellan lagen då Järfälla vann med bara ett poäng, utan spelade håglöst och bjöd Järfälla på en gratisföreställning som motståndarna tackade för. Järfälla tilläts spela precis det spel de vill spela och tog för sig efter besked. Den ojämna matchens behållning var att veteranen Nina Baresso åter gjorde en triple-double. Det var andra matchen hon klarade av det och frågan är om något sådant ens har hänt tidigare. Under alla omständigheter måste det vara väldigt sällsynt. Den här kvällen blev det 15 poäng, 11 reurer och 11 steals, och med sina sju assists var Baresso faktiskt bara tre ifrån en unik quadruple-double.

Nina Baresso var väldigt nära en quadrupel-double

Järfälla tänker ju än en gång delta i Damligakvalet. Med tanke på det kommande kvalet är det bra att förutsättningarna har ändrats den här säsongen. De senaste åren har lagen i Damligan haft möjlighet att spela med två ickeeuropeiska spelare hela säsongen. Det senare har dock inte varit möjligt för lagen i damettan, som bara fått använda en, och sedan två när det var dags att kvala. Den här säsongen man ändrat på det, vilket är bra. Nu är det samma villkor för alla. Att varken Arvika (ingen icke-europé) eller Järfälla (en) har utnyttjat möjligheten till fullo är en annan sak. En annan ändring är sista dagen för nationella övergångar, som är 28 februari för alla utom lagen i Damligan, där det är satt till 31 januari. Jag antar att Tävlingsbestämmelserna skall tolkas så att lagen i Damligan inte får licensiera någon spelare från en svensk klubb efter 31 januari, men att heller ingen får lämna sitt lag i Damligan efter samma datum. Fast säkert kan man inte veta. Den här ändringen kom säkerligen till för att lagen som skall delta i kvalet inte skall hinna värva spelare från t ex de lag i Damligan vars säsong är över i slutet på februari, d v s lagen som kommer nia och tia i grundserien. Sådant har ju hänt förr. I år hade man faktiskt hunnit förstärka, eftersom det förra onsdagen, 26 januari, blev klart att Eos klarar nytt kontrakt men heller inte kan ta sig till slutspel. Det hade alltså gått att värva en Eos-spelare till kvalet. I alla fall teoretiskt.

Publiksiffrorna, rättare sagt de i mångas mening klena publiksiffrorna i våra högsta serier är en fråga som ofta är på tapeten. Det skall gudarna veta, att det sannerligen inte är lätt att hitta publiksiffrorna över huvud taget. Bara ibland registreras de under respektive match i förbundets tävlingsmodul. Ofta kan man hitta dem på text-tv och ibland i tidningarnas resultatbörser. Under de sista 20 dagarna i januari försökte jag hitta publiksiffrorna för alla matcher i Svenska Basketligan och Damligan. Trots ett pusslande med alla de nämnda källorna lyckades jag inte hitta siffran för sju av de 52 matcherna som spelades under den här perioden. Den genomsnitliga publiksiffran i Svenska Basketligan under den här perioden (24 st.) blev 880. I Damligans 21 matcher blev snittet 247. Till Damligans försvar skall sägas att ingen hemmamatch för Luleå är med i publiksnittet. Luleå är ju annars Damligans klart ledande publiklag och ser praktiskt taget ensamt till att genonsnittet normalt är cirka 300. Periodens högsta notering står Mark för. Det vanliga är att det i Kinna är omkring 250 på hemmamatcherna, men i derbyt mot Kvarnby hade man med olika medel lyckats locka hela 635 personer till hallen. Damligans absoluta publikjumbo är Brahe, som normalt har 50-80 åskådare i hemmamatcherna.

  Herrarnas snitt hålls uppe av LF Basket och Sundsvall, med Norrköping som klar trea. När LF och Sundsvall spelar hemma är det regelmässigt 1700 åskådare eller mer, medan Norrköping i matcherna i Svenska Basketligan ligger på omkring 1000. Toppnoteringen hittills i Svenska Basketligan kom dock när två andra lag möttes; det skedde i matchen mellan Borås och Solna, som spelades i tisdags kväll. Det var en kväll då sponsorerna betalade för varje åskådare som hade slutit upp. Den "enkronasmatchen" drog hela 2470 personer till Boråshallen.

  Det finns de som menar att bara arrangörerna blir mer proffsiga och åstadkommer bättre och mer attraktiva arrangemang, så skulle vi få upp de klena publiksiffrorna, som ligger i nivå med vad världssporten innebandy har. Så enkelt är det naturligtvis inte, även om arrangemanget som sådant är en viktig faktor. Så länge inte produkten är tillräckligt spännande och intresserar folk i allmänhet, så hjälper inga cheerleaders, godisregn eller skottävlingar i världen. Den slutsats man kan dra av min undersökning under 20 dagar är att det finns en hög korrelation mellan resultat/tabellplacering och åskådarantal. Att man har ett vinnande lag tycks inte helt oväntat vara av största betydelse. Lagen i tabellernas topp har mest åskådare. Det är ingen tillfällighet att Luleå står i en klass för sig själva i Damligan, och att Sundsvall och LF Basket dominerar i Svenska Basketligan. Eller förhåller det sig möjligen tvärtom, d v s att intresset för sporten på just de orterna driver fram satsningen och därmed framgångarna?

Till sist kan man konstatera att idrottens villkor är stadda i ständig förändring. I Stockholm, vårt till utövarantal överlägset största distrikt, aviserade kommunens idrottsnämnd att bidragen till idrottsföreningarna 2011 skulle minskas från 40 till 30 miljoner jämfört med förra året och att idrottsförvaltningens kostnader skulle dras ned med 8,4 miljoner. Det senare hotade givetvis att leda till sämre underhåll, brister i utrustning och sämre service. Vad gäller föreningsbidragen blev det ett väldigt hallå, varefter idrottsnämnden ändrade sig och halverade besparingen, d v s från 40 till 35 miljoner. Trots halveringen är problemet stort, eftersom hälten av föreningsstödet är bundet i lokaler och liknande. Det finns ju redan där och inga besparingar kan egentligen göras. Det innebär att hela besparingen skulle uppstå i det rörliga stödet, som är så viktigt för alla föreningar, inte minst de som har en stor ungdomsverksamhet, brist på andra intäkter såsom sponsorer, samt lever mycket på ideella krafter. Hårda bud alltså för Stockholmsklubbarna. Farhågorna handlade inför verkställighet av beslutet, om höjda medlemsavgifter för att kompensera bortfallet i stödet samt begränsningar i föreningarnas verksamhet. 

  Dagen efter att den här krönikan skrevs kom beskedet att Stockholms kommun och dess idrottsborgarråd Regina Kevius backar i frågan. Efter att ha blivit utsatta för hårt tryck från inte minst idrottsrörelsen lovar nu Kevius att dra tillbaka hela förslaget om besparingar. Det blir alltså inga minskningar av föreningsbidragen detta år och idrottsföreningarna kan pusta ut.