Man kan vara ganska kluven när det gäller den svenska dambasketen och dess utveckling. Vi har under de senaste åren nått stora internationella framgångar med våra ungdomslandslag, medan serierna här hemma krackelerar. Det är en märklig utveckling, där det typiska är att det har uppstått en liten topp med en svag bas.
Tre medaljer i internationella mästerskap har lett till en sensationell världsranking på flicksidan på plats nio. Framgångarna har fört med sig att vi nu har en skara spelare som är proffs utomlands. Det är de som skall hålla fanan högt i seniorsammanhang och i damlandslaget. Ännu har inte damseniorerna nått någonstans men rimligen bör en plats i nästa EM-slutspel vara inom räckhåll. Är det kanske på det sättet som utvecklingen ska ledas framåt? Att vi med jämna mellanrum exporterar några spelare, som i europeiska klubbar får de träningsmöjligheter och den matchning som krävs för att vi skall kunna hålla ställningarna? Det är i så fall en skör tråd att haka upp framtiden på. Det finns inga garantier för att vi år efter år kommer att kunna producera spelare som kan hävda sig i den mördande konkurrensen utomlands.
Det enda som på sikt kan trygga framtiden är att seriesystemet här hemma stärks, blir mer konkurrenskraftigt och på sikt mer professionellt. Idag kan vi tyvärr inte se det hända. Istället ser man mängder av strukturella problem. Spelare som blir yngre och yngre i förbundsserierna på grund av att de bästa flyttar utomlands och många slutar så tidigt, vilket i sin tur leder till spelarbrist. Ekonomiska problem som medför att lagen har svårt att klara av ett deltagande i förbundsserierna. Ekonomin blir lätt ett ekorrhjul eftersom spelarbristen tvingar många lag att fylla på med ett stort antal importer, som inte bara tar speltid från inhemska spelare. Det leder oftast också till en ännu sämre ekonomi. Sist men inte minst har vi ett seriesystem som är minst sagt ihåligt och som ger anledning till oro.
Det finns idag strax över100 damseniorlag i seriesystemet. Tolv av dem spelar i damligan och 22 i damettan. Redan här är det oro i leden. På två år har det varit två avhopp ifrån- och en uteslutning ur damligan. Södra ettan är för andra året i rad en decimerad serie, den här säsongen med bara tio deltagande lag. Samtidigt är konkurrenssituationen i ettan inte vad den borde vara. Den norra ettan är t ex så gott som helt och hållet en farmarliga. Över huvud taget är det ytterst få lag som har ambitioner att klättra i seriesystemet, vilket givetvis inte är bra för konkurrensen. I år är det bara två lag i damettan, Järfälla och Arvika, som har det uttalade målet att försöka ta sig upp i damligan.
Tittar man på division 2 och 3 mörknar bilden ytterligare. Det finns sammanlagt 48 lag i de sju division 2-serierna, och på många håll haltar det betänkligt. Bara ca 30 av division 2-lagen är "sjävständiga" klubbar, d v s sådana som skulle kunna tänkas ha ambitioner att kriga för en plats i ettan. Övriga lag har kopplingar till lag högre upp i seriesystemet. Med bara 30 lag, av vilka säkert bara ett fåtal har ambitioner, blir inte trycket särskilt stort underifrån. De enda "fulla" serierna är södra och norra Sveland samt Westra. Svealandsserierna har ett flertal lag från Stockholm, men spänner runt ett så stort geografiskt område som Borlänge i norr, Örebro i väster och Linköping i söder. Westra har elva lag i sin serie, huvudsakligen från Göteborgsområdet och t ex Kinna, Borås och Trollhättan. Skåne har sex lag i sin tunna serie, men värst är läget i norra delen av landet. De tre serierna består av en fyralagsserie (Norrbotten) och två med bara tre lag (Västerbotten och Mellannorrland).
De norrländska division 2-serierna är ett kapitel för sig. Var och en förstår ju hur pass upphetsande det är att delta i en trelagsserie, men avstånden i den delen av landet gör att dilemmat är svårlöst. Många skulle vilja slå ihop de tre serierna till en enda, men risken finns då att det blir ännu färre lag. Flera av lagen skulle helt enkelt inte klara av de ökade resekostnaderna för att delta. För att i någon mening få bättre matcher har man skapat Botnialigan, där de två bästa lagen i från de tre serierna möts i en ny serie med start efter nyår. Mot Botnialigan har också framförts kritik, främst det märkliga förhållandet att man per definition kommer näst sist i sin division 2-serie och därmed kvalificerar sig till en "fortsättningsserie". Om det är tunt i tvåan så är det svårt att beskriva förhållandena på nästa nivå, division 3. Såvitt jag förstår finns det bara tre serier i landet; Norrbotten, Stockholm och Westra, med sammanlagt 25 deltagande lag. En bas som borde bli bredare bli alltså tunnare. Lägre serier än trean verkar bara finnas i Stockholm, där det finns en fyra och en femma med totalt 16 deltagande lag.
Som det ser ut på den inhemska dambasketscenen, med en liten topp och en svag bas, kan man undra hur framtiden ter sig. Kan arbetet i följderna av den genomförda organisationsutredningen kanske ge några svar eller lösningar? Man får nog inse att dambasketen kommer att ha ohyggligt svårt att bli stor på hemmaplan. Med 280 åskådare i snitt i den senaste damligaomgången (varav största delen ickebetalande) inser ju var och en att det är en svår resa. Det finns väl all anledning att försöka öka intresset och publikstillströmningen, men ännu viktigare är att bredda basen. Eller är det helt enkelt så att hoppet står till ett stort genombrott på den internationella scenen för damseniorerna, och att det ökar intresset och tillströmningen?
