Om fysträning, Jerebko och Pesons nya jobb

Mina rader nyligen om fysträningens betydelse har rönt viss uppmärksamhet, vilket är intressant. Mindre smickrande är väl att texten har använts i minst en landslagssamling med spelare och föräldrar, där det från landslagsledningen har pekats på felaktigheter i artikeln. Sanningen ligger alltid i betraktarens ögon, men att läsa är en sak och förstå en annan. Därför kommer här några förtydliganden.

   Jag tror inte att någon underskattar betydelsen av fysträning (med begreppet avser jag kanske en smula ovetenskapligt muskulär styrka och kondition, i form av aerob och anaerob kapacitet). Inte heller jag. Tvärtom är fysträningen ett måste för att vi skall kunna hävda oss internationellt. I min text sägs ju också tydligt att en kombination av fysik och andra skills är nödvändig för att nå toppen. Det är ganska självklart att spelare måste ha en stark grundfysik för att klara av de andra aspekterna av spelet i det tempo och med den intensitet som krävs. Fysträningen är också viktig för att spelare över huvud taget skall orka med att utsätta sig för tung och frekvent träning, och har såvitt jag förstår också en stor betydelse när det gäller att undvika skador till följd av träning och matcher.

   Vad som kanske inte framkom tydligt var att synpunkterna som kommit fram om att fysträning inte bedrivs utomlands i den utsträckning vi tror, avsåg seniorspelare. Som också tydligt framgår av min text är väl bekymret snarare att våra spelare historiskt har börjat med fysträning i senare ålder än i många av våra konkurrentländer. Det bästa vi kan göra är kanske att bedriva systematisk fysträning från unga år, så slipper vi börja tokträna fys i senioråldern för att hinna ikapp de övriga.

  Spelare och coacher som varit utomlands vittnar om att den största skillnaden mellan våra seniorspelare och de bästa i Europa inte har med fysiken att göra, utan handlar mer om saker som teknik, spelförståelse och smarthet. Den legendariske fotbollsspelaren Kurt Hamrin sa ofta att teknikern alltid vinner över muskelknutten. Det kanske är en sanning med modifikation, i alla fall i dessa tider, men även inom basketen finns ett antal exempel på spelare som brister i fysiskt hänseende (med de mätmetoder vi har), men som ändå lyckas väldigt väl. Ett sådanat exempel är NBA-stjärnen Kevin Durant. När Durant deltog i draften 2007 var han den ende av de 80 spelarna i draften som inte klarade testet i bänkpress, som handlade om att lyfta 185 pounds (cirka 84 kilo). Informationen om Durants bristande styrka läckte ut och det började spekuleras om vilken betydelse det skulle ha för draften, där Durant var ett av toppnamnen. Durant valdes i alla fall som tvåa av Super Sonics, blev första året Rookie of the year, snittade andra året över 25 poäng, och steg år tre, då han hade flyttat till Oklahoma, in i kretsen av de största stjärnorna i NBA. En som deltog i debatten i samband med draften 2007 var collegecoachen från Texas, Rick Barnes, som skyndade till Durants undsättning med följande ord: "If people question his strength, they're stupid. If they are looking for weight lifters to come out of Texas, that's not what we're producing. There are a lot of guys who can bench press 300 pounds in the NBA who couldn't play dead in a cowboy movie. Kevin's the best player in the draft -- period, at any position."

   Läs nu inte det här som att man skall strunta i fysträning eftersom Kevin Durant är så svag och klarar sig så bra. Durant har givetvis en massa andra kvaliteter som kompenserar hans relativa brist vad gäller styrka. I allmänhet gäller att fysträningen är viktig för idrottsmän och att den med fördel bör startas i tid. Däremot är vi inte betjänta av att producera broilers, för även om fysträningen är betydelsefull, så finns det annat som är ännu viktigare.

Jag får ibland frågan om varför jag inte skriver mer om Jonas Jerebko. Därför kommer här några rader om vår svenske stjärna. Anledningen att jag inte ägnar Jerebko mer spaltutrymme är helt enkelt för att alla andra gör det oavbrutet. Hyllningskörerna är redan stora och starka, och säkert välförtjänta, men jag har lite svårt att alltid springa åt samma håll som alla andra bara för sakens skull. Det finns tillräckligt många som svassar runt honom oavbrutet. Alla vill intervjua honom, prata med honom, känna på honom, vara nära honom. Som alla andra stjärnor och kändisar har han alltid ett följe som fjantar i hans släptåg och vill sola sig i glansen. För att inte tala om alla ledare och coacher i Sverige som anser att de har tränat, utvecklat eller upptäckt honom, eller på annat sätt har bidragit till att han idag är där han är. Jag tror att han har nog med sådant och behöver inte en till i följet.

  Den unge mannens betydelse för svensk basket får i alla fall inte underskattas. Inte bara för att han skapar mediautrymme för basketen, utan främst för att han öppnat dörren till NBA och visat att det går. På samma sätt som Ulf Sterner en gång bröt isen för svenska spelare till NHL och Gunnar Nordahl för evigheter sedan visade att svenska spelare kan lyckas i Europeiska toppklubbar i fotboll. Någon måste vara där först, vilket kommer att signalera till andra att det går om man vill, har talangen och arbetar hårt. Den allra största betydelsen för svensk basket kommer Jerebko att ha genom sitt deltagande i landslaget, hur märkligt det än kan låta. Även om vi skulle ha en hel hög med Jerebkos i NBA kommer basketen ändå inte att få det stora lyftet förrän landslaget lyckas. Så fungerar det och därför är det så viktigt att han är klar för sommarens kvalmatcher. Förhoppningen är bara att han inte ses som frälsaren som skall göra allt på egen hand och ensam lyfta oss till A-gruppen. Alltför ofta har vi ju sett att en sådan inställning inte leder någon vart. Jerebko är viktig för laget. Det är i den rollen han behövs. Brad Dean har redan signalerat att landslagets spel inte kommer att byggas enbart kring Jerebko, likt det tyska kring deras storstjärna Dirk Nowitzki. Tysklands anfallsspel handlar ju oerhört mycket om Nowitzki. Deras setplays utvecklas på planen beroende på hur Nowitzki rör sig och vilka beslut han tar i olika situationer. Så verkar det inte bli för Sverige och det är förmodligen klokt.

Redaktören tar nu några dagar ledigt eftersom en sedan länge inplanerad golfturné väntar. Avslutningsvis ska vi gratulera Stefan Pettersson till ett nytt jobb. Peson som nyligen fick lämna 08 Stockholms ligalag efter bara en säsong börjar redan nästa vecka ett uppdrag som coach och talangutvecklare i Blackeberg, meddelar klubben inte utan stolthet. Peson skall coacha klubbens herrlag i ettan men även jobba med Blackebergs HU 18 och HU 15 lag, för att höja nivån på verksamheten ytterligare och förbereda klubbens spelare för spel på en högre nivå.