Eftersom jag inte hör till dem som har några utpräglade favoritlag i någon idrott har jag många gånger undrat vad som rör sig i huvudet på alla dessa fanatiska fans som håller så hårt på sina favoriter. Men visst har även jag sympatier då och då. När någon som står en nära är inblandad kan man ju bli engagerad, och det är klart att man har en viss förkärlek för sådana som Degerfors fotbollslag. Man tyr sig gärna till det man har kopplingar till, men någon måtta får det vara.
I grund och botten är det bra idrott man vill se. Vem som står för den är inte det intressanta. Alla tänker dock inte så. För många betyder det egna laget allt till den milda grad att de tappar huvudet helt och hållet. Kärleken till det egna laget kan t o m övergå i hat mot andra och de som företräder dem. Man kan undra vad de mest fantatiska håller på egentligen. Är det kanske den organisatoriska enheten som kallas klubben? Spelarna är det i alla fall inte, för då skulle de inte "älska" den och den spelaren om han är med i favoritlaget för att i nästa stund "hata" samme spelaren när denne har bytt klubb.
Det bedrivs en hel del forskning i ämnet, "fan behavior", inte minst i det stora landet i väster. Det finns minst en vetenskaplig tidskrift i ämnet och flera intressanta resultat finns till hands. Ett handlar om just om den lokala förankringen. Fans som engagerar sig i laget på hemorten visar sig ha bättre sociala relationer och det har påvisats kopplingar till lägre grad av depression, ensamhet och alienering, men även högre självkänsla, energi och förtroende för andra. Slutsatsen är att om man är ensam och nere, så hitta ett lag på orten att hålla på!
Fansen har också en stor påverkan på idrottarna och ledarna. Det finns ju flera bekanta exempel på det, t ex fotbollsklubbarna AIK och Hammarby, där anställda, ledare och spelare lägger ner verksamheten på grund av trycket från fansen, alternativt jagas bort av dem. En forskare säger så här: "Athletes may say they are immune to fans, but we know better. It is like an adolescent who says they don´t care what their parents think. Fan behavior has driven some athletes to perform less then their best or perhaps even knock them completely out of the competition". Inte undra på att många lag måste anlita psykologer för att hjälpa spelarna med att fokusera på rätt saker och hantera trycket från fansen.
Klart är att den social gemenskapen är oerhört viktig för fansen. Hela 98% som går på ett idrottsevenemang går dit tillsammans med likasinnade. För kvinnor gäller detta i än högre grad än männen. Genusskillnaderna har visat sig tydliga. För kvinnliga idrottsfans betyder det sociala mer än för männen, men däremot ägnar de inte lika mycket tid som männen på relaterade aktiviteter till idrotten som att diskutera, läsa och annat.
Enligt social identitetsteori uppnår människor en känsla för vad de är och härleder mycket av sin självkänsla från medlemskap eller engagemang i sociala grupper. Människors identitetskänsla är oerhört viktig för dem. Om den känslan hotas, t ex av att gruppens status sjunker, så reagerar gruppens medlemmar på ett sätt som är avsett att försvara eller upprätthålla de positiva känslorna gentemot gruppen. Kanske kan sådant förklara varför så många så hårdnackat håller fast vid sitt favoritlag, eller t o m några av de fall där förluster eller nedflyttning kan leda till rena upplopp. Märkliga saker kan hända med oss alla när vi blir en del av en skränande massa. Det tycks ha en hel del att göra med en process som kallas de-individualisering, då det individuella ansvaret avtar. När vi kan skjuta över ansvaret på kollektivet tenderar vi att bete oss på sätt som vi normalt inte skulle göra. Då är det t ex enklare att kasta saker eller skrika otrevligheter, för vem kan urskilja just det jag gör eller säger i den stora massan?
Även idrottarnas beteende påverkar fansen. Inom idrottspsykologin finns ett begrepp som kallas "bracket morality". Det innebär att idrottare under en tävling kan göra saker som de normalt inte skulle, i syfte att vinna. Beteenden utanför normen har också blivit accepterade av fans i samband med idrott. En amerikansk idrottspsykolog säger: "Face painting at the stadium is socially acceptable. People yell things that they definitely wouldn´t be yelling in the boardroom or if their name and phone number were available". Det är med andra ord inte konstigt att fans beter sig på de mest märkliga sätt under idrottsevenemang, eller för den delen att många av de mest hårdföra fotbollshuliganerna i vardagslivet är vuxna familjefäder med respektabla och välavlönade jobb.
Det är helt uppenbart att det finns olika schatteringar av idrottsfans, från fridfulla idrottsälskare till vildsinta huliganer. De flesta av dem är oerhört viktiga för idrotten och själva förutsättningen för att stora delar av elitidrotten har den ställning den har. Tålmodliga är många av dem också. I vilket annat sammanhang skulle man spendera tid och pengar och bara ha en 50-50 chans att bli nöjd, d v s om det egna laget vinner? För den kategori av idrottsfans som jag tillhör blir livet däremot lite enklare. Vi blir nöjda om matchen är bra, oavsett vem som vinner. Fast å andra sidan, den chansen är inte heller 100%.
