Något att se fram emot

NÅGOT ATT GÖRA, någon att älska (och bli älskad av) och något att se fram emot. Det är en beskrivning av meningen med livet, god som någon. Vad har svensk basket att se fram emot? Efter damlandslagets EM-kvalmatch mot Slovenien sa Elisabeth Egnell att den största skillnaden mellan att spela i Europa jämfört med Sverige är att vi saknar en basketkultur. Utomlands finns det långa traditioner och en hög medvetenhet på ett annat sätt bland spelare, ledare och åskådare. Alla vet, kan och förstår sporten på en nivå som vi inte är i närheten av. Egnell uttryckte sig också pessimistiskt om de svenska möjligheterna att få det stora genombrottet som skulle kunna lyfta oss till en högre nivå. Hon menade att kanske kommer det aldrig att ske, såg ut som om hon aldrig ville komma hem igen och mycket möjligt har hon helt rätt.

Egnell var lika besviken på publiksiffran som alla vi andra. Drygt 400 hade letat sig till arenan. Som vanligt de närmast sörjande inklusive alla som ändå var där för att Damligan hade möte. I Stadium Arena ser dessa 400-500 dessutom ut som cirka 100 i någon av våra andra hallar. Ödsligt var ordet. De som var hemma skickade frenetiskt meddelanden med frågor om ställningen eftersom de inte hade koll på att live statsen fanns på FIBAs hemsida och inte det svenska förbundets.

Den svenska basketen är en bräcklig farkost i allmänhet och i de internationella farvattnen i synnerhet. Den är ett resultat av den brist på traditioner och kultur som Egnell beskriver. Konstigt vore annars. Med oerhörda insatser och hängivet arbete har vi ändå fostrat ett antal spelare som börjar kunna hävda sig på en internationell nivå, vilket medfört att flera landslag har kunnat flytta fram positionerna och förbättra rankingen. Det är bra gjort, men skörheten består i att toppen är tunn och gapet till övriga växer. Det blev ganska tydligt i damlandskampen. Kvalitetsskillnaden mellan våra 3-4 bästa spelare och övriga är avgrundsdjup och likadant ser det ut i våra övriga landslag. Beroendet av enskilda toppspelare i de olika årgångarna kan innebära att en topplacering i ett mästerskap kan förvandlas till en nedflyttningsrisk året därpå. Samma sak inträffar om de nyckelspelarna skulle vara skadade när det gäller. Jag tror att landslagsledningen är inställd på att vi i flera åldersklasser kommer att åka jojjo mellan A- och B-grupperna i EM de kommande åren.

Det finns ingen anledning att gråta sig sömnlös över att basketen här i Sverige inte har nått, och kanske aldrig når, de svindlande höjder som alla hängivna drömmer om. Man kan till och med fråga sig om det är vad alla önskar sig och arbetar för. Jag tror inte alls att det är så och inte heller att det borde vara så. Kanske är det dags att omformulera målsättningarna, så att de blir mer plausibla och känns nåbara. Behåll visionerna, men dra ner på drömmarna. Bättre att sätta delmål som man sedan kan glädjas åt att uppnå. En sådan sak är att vi förra hösten fick vår förste NBA-spelare. Det var ett viktigt delmål, värt att vara stolt över, även om man måste sätta det i sitt rätta perspektiv och inse att det har 70 andra länder uppnått före oss.

Budskapet är alltså att överge fantasierna om en big bang som med stor sannolikhet inte kommer. Ta sikte på sak i taget, ungefär som Oskar Kihlborg gjorde när han utmattad segade sig fram de sista metrarna upp på toppen av Mount Everest. Det måste finnas något att hela tiden se fram emot. Något som i vissa fall med visshet kommer att hända, i andra fall kan hända om allt går bra. Då blir livet lite enklare och förhoppningsvis mer meningsfullt.
Där sätter jag punkt för idag, för Leonard Cohen väntar på mig och 15.000 andra i Globen. Det blir något att se fram emot.