En engelsk golfpro sa en gång: -Ge mig en person med stora händer, starka ben och ingenting i skallen, så ska jag göra honom till en bra golfare.
Göran Zachrisson kommenterade golfprons uttalande så här: -Problemet med svenskarna är att alla har gått ut gymnasiet.
Även om man naturligtvis inte behöver vara mindre begåvad för att bli en bra idrottare, så finns det ingen korrelation mellan hög intelligens och begåvning inom idrott. Det är snarare tvärtom. Som om man enligt naturens lagar fått mer av det ena och mindre av det andra. Att många idrottare däremot i intervjuer och andra sammanhang när de skall uttala sig om olika saker, framstår som mer eller mindre korkade, ligger på något sätt i sakens natur. För att bli en toppidrottare, i synnerhet på hög internationell nivå, måste man satsa allt, vilket innebär försakelser. Inte sällan har de avbrutit sin skolgång tidigt för att ge idrotten all tid, har aldrig satt sin fot i normalt arbetsliv etc.
Det viktiga är att man borde kunna hysa beundran och aktning för det som olika individer är bra på och gör bra, vare sig de är idrottare, forskare, författare eller annat. Inte klistra på dem egenskaper som de rimligen inte kan ha. Därför är det så synd att supportrar och inte minst media försöker framställa idrottare som något som de inte är. Bara för att man är elitidrottare är det inte givet att man har svaren på livets gåtor. Vissa kanske har det, men för de flesta slutar det med pannkaka när de försöker, och det är synd, för de unga supportrarna tar intryck.
Det har skrivits spaltkilometrar om det viktiga i att vara ett föredöme när man är en idrottsidol. I likhet med t ex våra politiska företrädare, av vilka man har rätt att kräva samma sak, misslyckas dock idrottens företrädare gång efter gång. DN hade nyligen en artikel med rubriken "Stjärnor som tror de kan göra vad de vill". Där räknar man upp en rad idrottsmän som på senare år har betett sig på ett sätt som inte anstår en stor idrottsman. Faktiskt inte ens som en god människa. Rapporter om krogslagsmål, misshandelsfall och drogmissbruk avlöser varandra. Ofta handlar det om en förvriden kvinnosyn som inte sällan resulterar i våldtäkter, pedofili och köp av prostitutionstjänster.
I artikeln säger professorn i idrottspsykologi, Peter Hassmén: - Framför allt inom lagidrotter finns en syn på män och kvinnor som inte stämmer överens med det som råder i samhället i övrigt. Den kvinnosyn som råder bland vissa idrottsmän skulle inte accepteras på andra arbetsplatser.
Exemplen är många; Tiger Woods, Wayne Rooney, Franck Ribery etc. Bland fall i Sverige finns t ex fotbollspelarna Dulee Johnson och Yannick Bapupa. Hur kan då de eländiga stackarna tro att de kan göra precis som de vill bara för att de är elitidrottsmän? Det finns de som menar att frestelserna är stora och möjligheterna större när man är känd. Det ligger säkert mycket i det. Alla kännner t ex till det promiskuösa levern som idrottare i stora proffsligor idkar. Groupies finns ju t ex överallt.
Hassmén förklarar en del av de här betendena med att idrottare är vana att pressa sig till det yttersta på träning och under match. De försöker prestera maximalt och flytta fram gränserna för vad de kan uppnå. -Ibland flyttar de med det beteendet även utanför banan, till privatlivet. Då är det lätt att gå över gränsen och bryta mot regler, lagar eller etiska normer. Det kan handla om dopning, alkohol, droger eller om att bete sig omoraliskt i något avseende.
Den som blandar ihop sin prestation med vem han eller hon är riskerar att hamna i moralisk uppförsbacke. Det risken verkar tyvärr uppenbar inom idrottens värld. Dessvärre tenderar många av de som står bredvid, inte minst ungdomarna, att göra likhetstecken mellan idrottarnas prestationer och vad de säger och gör.
