DET TOG ETT TAG, men till slut fick vi i alla fall klart besked om att Tävlingsbestämmelserna hade ändrats avseende 3.11. Där stod ju tidigare att en elev på RIG får representera en annan klubb än RIG-klubben från och med årkurs tre. Ändringen gör det möjligt att från och med nästa säsong spela för ett annat lag när som helst, förutsatt att det sker ett samråd mellan skolans verksamhetsledare och operativt RIG-ansvarig vid basketförbundet och att dessa båda är överens om att tillåta eleven att göra det. Vad de i verkligheten skall avgöra är om eleven/spelaren är bra nog att spela med det "andra" laget. Ett sådant samråd är möjligen tänkt som en kvalitetskontroll men är mest spel för galleriet. Att skolans verksamhetsledare och den ansvarige på SBBF skulle neka någon föreslagen spelare att gå upp en nivå i seriesystemet finns nog inte på kartan, eftersom båda har något att vinna på arrangemanget. Från förbundet meddelas det för övrigt att det nya paketet med Tävlingsbestämmelser som ska gälla från och med 1 augusti, kommer att läggas ut på hemsidan någon gång i juli.
Det intressanta med denna ändring i Tävlingsbestämmelserna är att väldigt få tycks ha haft kunskap om att den var beslutad, på väg eller ens föreslagen. Själva TU-beslutet i denna fråga togs redan vid ett möte 7-8 februari. På Sanda visste man dock. I maj meddelade Dennis Aulander på Brahes (!) hemsida att TU hade beslutat om ändringen av 3.11. Man kan på goda grunder anta att man på Sanda, i motsats till övriga inom svensk basket, varit fullt informerade ända sedan februari, och alltså haft all tid i världen att förbereda samarbetet med Brahe Basket. Att det höll på att gå åt pipan när Brahe missade i kvalet är en annan femma.
En ledare i en elitklubb i södra delen av landet som jag pratade med, var irriterad över att ingen information om ändringen hade gått ut. Damligaklubbarna, som ju i högsta grad är berörda, hade inte fått infon. Såvitt han visste var inte ens Damligaföreningen informerad eller tillfrågad. Den här ledaren, precis som många andra man pratar med, uttrycker stor irritation över hela denna affär. Förutom ilskan över att man på detta sätt åsidosätter konkurrensen mellan Damligaklubbarna irriterar man sig också över hur förbundet hanterat saken och i botten ligger en allmän frustration över våra Riksbasketgymnasier, d v s hur mycket resurser de får, hur de gynnas och hur lite de producerar i förhållande till resurserna. "Det är beklämmande att se hur t ex Sanda säljs in till våra unga spelare. Under hela tiden i regionverksamheten bombarderas de med budskapet om att det enda säkra sättet att komma med i landslaget är att gå på Sanda. I själva verket kommer ju väldigt få landslagsspelare därifrån", säger elitledaren.
VARFÖR ÄNDRADES då Tävlingsbestämmelserna i 3.11? Förbundets version är att Tävlingsbestämmelserna fortlöpande ändras för att vara tidsenliga. På damsidan blir ju elitspelarna allt yngre, och en bra sjuttonåring spelar idag i Damligan. Om inte det gjordes möjligt för eleverna på våra RIG skulle de få till sig än färre talanger i framtiden och ett sådant scenario vill man ju inte se. Förbundet vill det inte heller. Att Sandas ställning skulle urholkas kunde på sikt vara förödande för det RF-stöd som årligen kommer basketen till del. Alla de miljonerna är ju välkomna och det finns ingen garanti för att en alternativ transferering från RF skulle ske om stödet upphörde. För Brahe var ju också förändringen välkommen. Laget som har svårt att skaffa en duglig spelatrupp får nu delar av den på ett bräde, tack vare att man geografiskt ligger där man ligger. En verklig triangellycka alltså, men vad säger alla andra?
Styrelseledamoten i SBBF och ordföranden i dess Tävlingsutskott, Kent Brodin från Luleå, säger att "det fanns ett tryck från verksamheten att förändra 3.11". På min fråga om detta tryck kom från Sanda och Brahe, säger han: "nej, det kom från svensk basket". När jag frågar om han har förståelse för t ex de övriga Damligalagens irritation över denna sak viftar Brodin bort saken och säger att det är otur för de övriga att de ligger där de ligger och att Brahe råkar ligga nära Sanda.
Det är en mycket märklig logik att man är oerhört angelägen om "det tryck" som kommer från (ospecificerade) delar av svensk basket, medan synpunkter från övriga intressenter inte är mycket värda. Det konstiga är att mina intryck är tvärtom, d v s att de allra flesta man pratar med ifrågasätter Riksbasketgymansierna i deras nuvarande utformning, medan "den andra sidan" av självklara skäl vill göra att allt för att upprätt hålla deras ställning. Brodin säger också att det var en ren tillfällighet att ändringen i 3.11 sker just nu. Det är långa processer som leder till besluten, menar han. Vi andra nödgas bara konstatera att ändringen i 3.11 kom som en skänk från ovan och i rätt ögonblick till Sanda och till Brahe, vilka båda var riktigt illa ute. En fantastisk tillfällighet. Fan trot.
Långt fram i klagokören ligger storklubbarna, vissa av våra certifierade basketgymnasier (Växjö, Norrköping, Östersund, Uppsala, Södertälje, Norrköping) och de som aldrig blev certifierade. De talar givetvis också i egen sak när de ondgör sig över våra Riksbasketgymnasier. Att de som klagar gråter över att spelarna på Sanda får spela i Damligan är i sig tomt prat. Till skillnad från RIG är de certifierade gymnasierna (och även övriga) intimt förknippade med elitklubbarna på orten. De certifierade får gratis coach- och ledarresurser och kan framgångsrikt kan värva unga spelare och därmed direkt gynna den egna klubben och dess elitlag. Att alla inte har lyckats är däremot en annan sak.
DET INTRESSANTA är naturligtvis istället att diskutera vilken väg den svenska idrotten och basketen skall gå med sin koppling till skolan, och är det ens säkert att basketen måste gå de andras väg? Nästa år får vi en gymnasiereform, GY 11,och då startar också de nya Regionala certifierade idrottsgymnasierna. Hur många dessa blir och var de skall ligga är en öppen fråga, men ansökningarna skall ha kommit till SBBF senast 15 augusti och beslut kommer under hösten. Som det verkar kommer vi även fortsättningsvis att ha två Riksbasketgymnasier och ett icke namngivet antal certifierade, samt ett antal som inte får sin certifiering. Skall "kriget" då fortsätta mellan de olika intressenterna eller är det kanske bättre att inse att skolan och idrotten är oskiljaktiga? Det är förmodligen bättre att försöka skapa en djupare integration mellan skolan och basketen, och göra det på så många ställen som möjligt istället för att fastna i det svenska systemet med bidragsberoendet och envist hålla fast vid förlegade strukturer. Det kanske är dags att ta de på allvar som menar att våra RIG är lämningar från en svunnen tid.
Läs också Anders Lemmekes gästtyckarartikel "När två världar förhoppningvis möts", där han skissar på en framtidsbild i vilken skolan och basketen ingått ett "lyckligt äktenskap".





Kommentarer
"
Borde inte detta beslut fattas på representantska psmötet?
RSS-flöde för kommentarer på denna post.