Basketen är nästan alltid förutsägbar

De fyra lag som placerade sig högst i Svenska Basketligans grundserie är också de som spelar semifinal. Av Damligans fyra topplacerade lag gick tre till semifinal. Den enda lilla överraskningen vara att Mark lyckades knipa den sista semiplatsen framför nosen på Norrköping. I semifinalen föll sedan Mark helt enligt förhandstipsen med 3-0, men definitivt med flaggan i topp. Är någon förvånad över frånvaron av skrällar?

Danmark kom in på en reservplats till fotbolls-EM som spelades i Sverige 1992 och åkte hem med guldet. Att något sådant skulle kunna inträffa i ett basket-EM eller för den delen i vår inhemska liga är otänkbart. Är basketen helt enkelt den mest förutsägbara av de stora lagsporterna? Är det den av lagidrotterna där det blir minst överraskningar?

  Chansen för outsidern att slå favoritlaget i basket, särskilt i en lång matchserie, är minimal. Inte bara det att de högst placerade lagen så gott som alltid vinner. Det är ofta också så att det är enskilda spelare som ligger bakom framgångarna. Mer än i någon annan lagsport möjliggörs inom basketen skapandet av dynastier. De dominerande spelarnas påverkan på spelet och utgången är så stor att deras lag ofta vinner mästerskapen. Precis som man hade kunnat förutse.

  Det finns många exempel på dessa dynastier, inte minst i NBA; Russel, Kareem, Jordan, Bryant etc. En amerikansk journalist på Sports Illustrated räknade ut att bara sju NBA-lag har vunnit mästerskapet sedan 1984. Jämfört med de andra stora lagidrotterna i USA; baseball, football och ishockey, är det en blygsam siffra, och totalt renons på friska överraskningar. I alla de idrotterna har under motsvarande period 14 eller fler lag vunnit.

Av vad kan då denna förutsägbarhet komma och varför kan de dominerande dynastierna skapas och bestå? Det viktigaste skälet är att möjligheterna rent generellt i basket är begränsade. I jämförelse med de baseball, football och hockey, eller för den delen fotboll, spelas basketen på en mindre yta/plan och med färre spelare. Möjligheterna att göra saker på annorlunda och varierade sätt är också begränsad, svängrummet om man så vill är mindre och allt det här lämnar lämnar väldigt lite kvar åt slumpen.

  Vad som i högsta grad bidrar till förutsägbarheten är de slutspelsserier som alla har börjat tillämpa efter amerikansk modell. Oftast avgöra matchserierna i bäst av fem eller rent av sju.  Dessutom har det lag som placerat sig bäst i grundserien alltid fördel av hemmaplan i den sista matchen. Möjligheten för det "sämre" laget att skrälla reduceras därmed till så gott som obefintligt. David kanske kan slå Goliat en gång eller möjligen två, men nästan aldrig mer.

Är det kanske av dessa skäl som NCAA-slutspelet är så uppskattat av så många? Under "March madness" handlar det inte om att vinna långa matchserier. Man möts en gång, vinner och går till nästa omgång, eller förlorar och är ute. Att seeda lagen är praktiskt taget omöjligt, så det blir helt enkelt väldigt slumpartat vem man råkar få möta. Systemet möjliggör t ex att landets "normalt" bästa lag tidigt i turneringen stöter på det femte bästa och råkar ha en halvbra dag som gör att säsongen tar slut. Det här har gjort att skrällar är vanliga inom NCAA, vilket är helt i publikens smak. I motsats till de flesta andra basketslutspel vinner inte alltid det bästa laget NCAA-slutspelet, och det finns de som menar att det heller inte är det viktigaste. Att skapa nationell yra och fokus på en sport under en hel månad betyder mer.