Är Naismiths idéer förfelade?

Utveckling är oundviklig, men traditioner är också viktiga. Ibland kolliderar de båda och det är inte alltid så lätt att veta vad som är bäst. Jag tror att alla kan hitta ett antal områden där man vill se kontinuerlig utveckling, men också sådana där det viktigaste inte är att allt stegras i en oförtruten takt. Som i andra företeelser inom livet söker man fortlöpande utveckling i kvantitativa termer inom idrotten. Det skall gå snabbare, man skall komma längre, högre och vad det nu handlar om inom de olika grenarna.

  Därmed inte sagt att idrotten blir bättre eller mer njutbar bara för att allt stegras. Vem sa att stavhopp är bättre som estetisk upplevelse bara för att man hoppar med en glasfiberstav och inte en som är gjord av bambu. Eller att spjutkastning är finare bara för att man uppfinner aerodynamiska redskap som flyger längre.

När James Naismith uppfann basketen var samarbete en viktig faktor. Han var ute efter ett skapa en idrott som skulle premiera lagspelet. Så började det, men vi vet alla hur det gick. Den amerikanska individualismen tog överhanden. Utvecklingen leddes av den stora ligan i väster och blev normgivande. NBA är big business och inget hetsar upp de amerikanska sinnena, och därmed plånböckerna, mer än individer som är framgångsrika. Zonförsvar var t ex länge förbjudet och försökte man hjälpa för mycket kallades det "illegal defense". Kampen en mot en var det som gällde. Stjärnorna skulle få briljera, men inte mot ett samlat lagförsvar, utan mot en enda försvarare.

  Numera är zon tillåtet och det kan ses som ett tecken bland flera på att pendeln börjar slå tillbaka. Det lagorienterade spelet börjar få en renässans. Ett skäl är att moderna basketspelare börjar bli så bra på försvar att det inte finns något val. Man måste spela som ett lag för att vinna. Det betyder med nödvändighet att urtypen för den moderna basketspelaren också förändras. Att vara allkonstnär är tidens tecken. Många är de som önskar att basketen, just som det var tänkt, fortsätter utvecklas till alla lagspels moder. Visst är det en fin tanke att basketen uppnår en sådan särställning bland lagidrotterna?

Av någon anledning har dambasketen alltid varit mer ett spel som motsvarat Naismiths ursprungliga idéer. En som verkligen gillade dambasket var John Wooden. Han coachade ju alltid män, men sa många gånger att skall man se basket spelas så som ursprungstanken var, så skall man gå och se damer spela. Tjejer spelar, och har alltid, spelat, mer som ett lag än killar. Det är ett skäl till varför många av oss tycker om damvarianten av basket. Kanske har det att göra med kvinnors fysiska begränsningar jämfört med män, kanske handlar det om nedärvda egenskaper i kvinnlig mentalitet, där sammanhållning och empati är typiska.

  En annan av Naismiths grundpelare var en sport fri från våld och brutalitet, i princip fri från fysisk kontakt. Hans foulbegrepp var bredare än det vi är vana vid idag, men när det gäller foul i fysisk mening skrev han så här på gammelengelska i sin regel nr fem av de totalt 13 ursprungliga: "No shouldering, holding, pushing, in any way the person tripping or striking in any way the person of an opponent shall be allowed; the first infringement of this rule by any player shall come as a foul, the second shall disqualify him until the next goal is made, or, if there is evident intent to injure the person, for the whole of the game, no substitute allowed".

Nuförtiden är basket en kontaktsport och den gode Naismith skulle nog vända sig i sin grav om han såg en modern match. I avseendet fysisk kontakt tycks utvecklingen oundviklig, vilket man kan ha olika åsikter om. Det som däremot skulle få håren att resa sig på Naismith är en etisk aspekt; det som han kanske skulle kalla missbruket av foul i strategiska syften.

  Han skulle förundras över att så många framstående coacher, ofta med stor framgång, använder taktiken att foula en nyckelspelare i motståndarlaget, så snart denne får bollen, hellre än att ge motståndaren chansen att göra mål. Det kostar massor av foul, men kan vara ytterst effektivt. Det kan demoralisera motståndaren, som aldrig får chansen att skjuta. Allra effektivast är det när spelaren ifråga är en usel straffkastskytt. Shaquille O´Neal var just en sådan och han drabbades ofta av den taktiken. Clown basketball kallade han det.

Naismith skulle heller inte, precis som många av oss andra, förstå varför det är acceptabelt att avsiktligt foula en motståndare i de sista minuterna av en match när man försöker jaga ikapp. Det som i andra sekvenser av en match skullle betraktas som en osportslig foul är helt plötsligt tillåtet. Det är som om vissa regler bara gäller i slutet på matcher. "Man måste få chansen och göra det man kan för att vinna matchen", säger de som försvarar det oetiska beteendet. Jag kallar det inte utveckling och det skulle inte James Naismith heller.