LULEÅ ÄR JU, och har länge varit, ett riktigt svenskt basketcentrum. Ingenstans, varken i herrarnas eller damernas liga, är publiktillströmningen högre. Inte någonstans verkar intresset och engagemanget vara större. Plannja har starka meriter och långa (vinnar)traditioner inom herrbasketen. Efter ett par motiga år blev det final i våras och nu ska laget, numera LF Basket Norrbotten, vinna igen. Det är planen, för det är år tre i den trestegsraket som antändes när Mattias Kenttä kom tillbaka från Helsinborg för lika många år sedan. Om laget kommer att lyckas är en knepigare fråga. Det krävs oerhört mycket för att rubba dagens Norrköping och hindra dem från att ta andra raka. Dessutom rustar lag som Sundsvall till tänderna, mer revanschsugna än någonsin. Det blir tufft för LF, men förväntningarna och kraven kommer att finnas där. Från fansen, media och andra. Intresset men, också vinnartraditionerna, gör att pressen på basketlagen i Luleå alltid är högt uppskruvad och förväntningarna skyhöga. Det finns ingen motsvarighet till det.

   Sin vana trogen har Norrlandspressen börjar skruva upp volymen redan nu, och man tar i så det står härliga till. Faktiskt så att man tror att någon ska spricka. I en artikel i NSD häromdagen förutspås att det är dags för Luleås damlag att skriva historia och äntligen ta det efterlängtade  första guldet. Att laget får behålla sina spelare och därtill adderar Frida Grahn, Josefin Olheim och i synnerhet Sabrina Scott gör att det nu tas till brösttoner. Ska vi tro NSD är det i princip klart, och tidningen avfärdar Telge, 08 Stockholm och Solna med följande svepande formuleringar: "Det känns inte som det finns något nytänk här, inga supervärvningar och dessutom har många erfarna spelare försvunnit. Det går inte längre att leva på gamla meriter - historien skrivs av segrarna. Alltså Luleå Basket".

   Jag antar att många, även i Luleå, förläget rodnar när de läser så storvulna formuleringar. Frågan är också vad t ex 08 Stockholm och Telge tycker om att deras lag beskrivs som några som lever på gamla meriter och saknar nytänkande. Faktum är ju att både Telge, med den yngsta medelåldern i Damligan, 18 år (17 förra säsongen), och 08 Stockholm, med övervägande egna, unga produkter, verkligen har framtiden för sig. Båda representerar ett nytänkande inom svensk dambasket, med satsning på ungdomsverksamhet för att få fram egna talanger. Som det ser ut just nu blir de båda lagen de enda i Damligan som uteslutande kommer att spela med helsvenska lag, något som fler borde ta efter. Båda kommer dessutom att göra det med framgång. Garanterat.

   Själv tror jag inte alls att Luleå är laget som kommer att stå med bucklan i famnen när Damligasäsongen är över. Om det ändå skulle hända vore det en jätteskräll. Visst, laget ser starkt ut och toppas med stjärnan Sabrina Scott, men det räcker inte. Luleå har länge varit ett bra lag i serien men dukat under i slutspelen. Det finns alltid anledningar till sådant. Det skulle behövas nya grepp och ett antal åtgärder för att ändra på det, men utom att man gjort några bra värvningar finns det inga tecken på att något revolutionerande är på gång. Eller vet de något i Luleå som vi andra inte vet?

MER NORRLAND. Basketen i Västerbotten är inte lika stark som i Norrbotten och därför har flera lag sökt sig till det norra distriktet och deltagit i deras seriespel. Nu verkar det vara slut med den saken. Norrbottendistriktet har låtit meddela att man nu utestänger Västerbottenlagen från sina serier. Norrbottningarna vill med åtgärden tvinga fram en situation där Västerbotten måste börja bredda sin egen verksamhet och inte bara hänga på Norrbotten. För seniorverksamheten i Västerbotten (division 2) innebär det här att serien kommer att bestå av sju lag, möjligen åtta, på herrsidan. I damserien blir det bara fem lag, men förhoppningar finns om att det ska öka nästa säsong. Även om beslutet från Norrbotten kom överraskande ser man positivt på framtiden i Västerbotten. Man inser att det i långa loppet inte är hållbart att lita till andra, och hoppas att det kommer att bildas fler lag och klubbar nu när det inte längre handlar om att tvingas till långa resor för att spela bortamatcherna. I Västerbotten ser man också med tillförsikt på utvecklingen av Botnialigan, där det i år blir en liga också för damerna och nästa år förhoppningsvis också för de äldsta ungdomsgrupperna.

ÄNNU MER NORRLAND. Såpoperan Sundsvall Saints ser ut att gå mot sitt slut, i alla fall vad gäller den rättsliga prövningen. Föreningen begärdes ju i konkurs av en av spelarna i laget, men några konkusrförhandlingar kunde inte hållas eftersom föreningens representant inte hade kunnats nå för en delgivning om kallelse till rätten. Till slut blir borde det väl bli en tredskodom, men nu har staten själv agerat och begärt Saints i konkurs. Skälet är att klubbens skuld till staten (skattemyndigheten) uppgår till över 332.000 kronor, vilket avser skatter och sociala avgifter. Nu när vi börjar närma oss slutfacit kan vi konstatera att varken spelare, ledare eller skattemyndigheten fick betalt av Saints. För att klara av seriespelet var man ju tvungen att bekosta de nödvändigaste utgifterna för att klara av säsongen, men vart gick resten av pengarna, de som ändå fanns? Det vore intressant att veta.

AVSLUTNINGSVIS kommer här tre favoriter bland rockens gitarrister.
Slash
Guns N´ Roses är inte historiens vassaste band, men den långhårige slusken med hatten är bäst i sitt gebit. Ingen annan gitarrist har så mycket av allt, bländande teknik, melodisk känsla, magnifika riff och solon. "Sweet child of mine" och "Knockin´on heavens door" är två bra exempel.
Keith Richards
Virtous är han inte, men när det gäller rytmen och känslan för rockens nerv, och skapandet av klassiska riff har han ingen övermann. Richards är ju Rolling Stones, världens bäst rockband, personifierad. "Jumpin´Jack Flash", "Tumblin´ Dice", "Satisfaction", "Honky Tonk Women". Listan är lång.
Mark Knopfler
Dire Straits frontman har inte bara skrivit några av rockhistoriens bästa låtar. Med sin "fingerpicking" teknik har han levererat fantastiska gitarrslingor och solon. Lyssna på "Sultans Of Swing", där han sprutar ur sig toner på ett sätt som man inte tror är möjligt.